Stycket

7.I det första fallet, NJA 2003 s. 254, hade en person som förvarat pengar åt en annan person efter en tid fått veta att pengarna härrörde från narkotikabrott varvid frågan var om denne gjort sig skyldig till brott enligt 1 § första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64) genom att underlåta att agera för att avbryta förvaringen. HD fann i och för sig att förvaringen måste anses ha varit ägnad att främja narkotikahandel. Däremot ansågs det inte finnas någon skyldighet att lämna pengarna till polisen eller någon annan myndighet och heller inte att vidta någon åtgärd som skulle kunna vara att bedöma som förskingring eller olovligt förfogande. Inte heller ansågs det (jfr bestämmelsen som uttryckligen kriminaliserar befordran) finnas någon skyldighet att befordra pengarna till gärningsmannen (låt vara att en sådan befordran i det aktuella fallet varit straffri). En person som kan åstadkomma att förvaringen upphör t.ex. genom att anmoda ägaren att hämta pengarna bör emellertid vara skyldig att göra det. Någon sådan åtgärd stod emellertid inte till buds eftersom pengarnas ägare var häktad och den person som agerat som budbärare flera gånger avböjt att ta emot pengarna. Den tilltalade fälldes därför avseende hela innehavstiden för penninghäleri, grovt brott. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen.s. 911