Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2003 s. 254
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2003 s. 254
BibTeX
@misc{nja-2003-s-254,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2003 s. 254}},
year = {2003},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- I det första fallet, NJA 2003 s. 254, hade en person som förvarat pengar åt en annan person efter en tid fått veta att pengarna härrörde från narkotikabrott varvid frågan var om denne gjort sig skyldig till brott enligt 1 § första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64) genom att underlåta att agera för att avbryta förvaringen. HD fann i och för sig att förvaringen måste anses ha varit ägnad att främja narkotikahandel. Däremot ansågs det inte finnas någon skyldighet att lämna pengarna till polisen eller någon annan myndighet och heller inte att vidta någon åtgärd som skulle kunna vara att bedöma som förskingring eller olovligt förfogande. Inte heller ansågs det (jfr bestämmelsen som uttryckligen kriminaliserar befordran) finnas någon skyldighet att befordra pengarna till gärningsmannen (låt vara att en sådan befordran i det aktuella fallet varit straffri). En person som kan åstadkomma att förvaringen upphör t.ex. genom att anmoda ägaren att hämta pengarna bör emellertid vara skyldig att göra det. Någon sådan åtgärd stod emellertid inte till buds eftersom pengarnas ägare var häktad och den person som agerat som budbärare flera gånger avböjt att ta emot pengarna. Den tilltalade fälldes därför avseende hela innehavstiden för penninghäleri, grovt brott. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen.
- I relation till NJA 2003 s. 254 framhölls att det av det fallet framgår att det i en situation när man får veta att man förvarar vederlag för narkotika inte — till skillnad från vad som i princip anses gälla vid vanligt sakhäleri — förhåller sig så att ren passivitet utesluter ansvar och att detta gäller i ännu högre grad när fråga är om besittning till narkotika. Samtidigt framhölls också att det finns skillnader mellan pengar och narkotika som gör att de åtgärder som står till buds för besittaren är delvis olika. (I sammanhanget uttalar HD att det är diskutabelt om den som har besittning till narkotika riskerar att göra sig skyldig till skadegörelse eller olovligt förfogande eftersom narkotika avsedd för olovlig hantering normalt inte har något marknadsvärde. Det framstår emellertid som klart att HD här blandar ihop skyddet för en rätt till ett visst värde med skyddet för en rätt till en viss sak.)
- Motsvarande princip kom också till uttryck: – vid påföljdsbestämning vid grov fridskränkning med ett straffvärde om åtta månader i NJA 2004 s. 97, – vid påföljdsbestämning vid sexuellt utnyttjande av barn med ett straffvärde om sex månader i NJA 2006 s. 79 (I), samt – vid grovt jakthäleri med ett straffvärde om sex månader i NJA 2006 s. 610 (i samma mål ansågs ett oaktsamt jakthäleri med ett straffvärde om tre månaders fängelse inte behöva föranleda fängelse). I NJA 2003 s. 254 ansågs penninghäleri, grovt brott med ett straffvärde om tio månader — med hänsyn till ”det synnerligen höga värdet av den penningsumma som [den tilltalade] förvarat” — vara ett brott av sådan art att annan påföljd än fängelse inte kunde väljas.
Notiser1 hänvisning