Stycket

19.Förekomsten av provokativa åtgärder, varigenom de tilltalade förmåtts att begå den ifrågavarande brottsliga gärningen (häleri) ansågs i NJA 2007 s. 1037 oåterkalleligen ha undergrävt de tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Den befattning med den stulna egendomen som skett hade inte sträckt sig utöver den som ingick som ett naturligt led i det av polisen initierade händelseförloppet och det hade heller inte gjorts gällande att någon av de tilltalade tagit befattning med tavlan tidigare. Vidare ansågs de tilltalade ha förmåtts till befattningen genom polisens åtgärder — och det gällde även en person som inte haft någon direktkontakt med polisens företrädare utan endast indirekt (dvs. via sina kamrater) förmåtts till gärningen. När det gällde frågan om hur förekomsten av provokativa åtgärder skall beaktas inom ramen för en brottmålsprocess fann HD att övervägande skäl talade för att polisprovokation, i de fall där den tilltalades rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd, bör betraktas som en ”bristande materiell straffbarhetsbetingelse”, dvs. som en förutsättning för straffbarhet utanför själva brottsbegreppet (motsvarande exempelvis preskription). Vid sidan härav, dvs. i fall där provokationen inte kan anses innebära att det brister i en materiell straffbarhetsbetingelse, kan det finnas möjlighet att tillämpa 29 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken. Fallet har kommenterats av undertecknad i SvJT 2008 s. 779 ff. och Ignacio Vita i JT 2008–09 s. 993 ff. Se även resningsärendena NJA 2009 s. 475 (I och II). Frågan om en lagreglering av provokativa åtgärder övervägs f.n. av den s.k. Polismetodutredningen (Ju 2008:1) som skall överlämna sitt slutbetänkande till Justitieministern i slutet av 2010.s. 908