Rättsfall
NJA 2007 s. 1037
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 1037
BibTeX
@misc{nja-2007-s-1037,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 1037}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 7 artiklar · 12 stycken/fotnoter
2016/1381 hänvisning
Svenska domstolars hantering av Europakonventionen2 hänvisningar
- Härutöver angav HD, och då utan någon reservation angående stöd, att förbudet inte kunde läggas till grund för en frikännande dom. I motsats till vad som HD ansåg gälla beträffande brottsprovokation i NJA 2007 s. 1037, där varken konventionen eller domstolens praxis ansågs innebära något krav på att efterlevnaden av konventionen skulle tryggas på något visst sätt, utgick alltså HD från att förbudet mot dubbla förfaranden ska beaktas genom avvisning i de fall där det är tillämpligt.
- Av större intresse ur tillämpningssynpunkt är NJA 2007 s. 1037 (brottsprovokationen) som gäller om, och i så fall hur, den omständigheten att polisen provocerat någon att begå ett brott ska påverka bedömningen av ett åtal för brottet. Efter att ha konstaterat att det inte finns någon svensk lagstiftning som rör frågan och att svensk praxis är begränsad så redovisar HD för Europadomstolens praxis. HD sammanfattar genomgången med att säga att det avgörande ”för om förekomsten av provokation skall anses innebära att rätten till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd är således enligt Europadomstolens praxis om infiltratören agerat enbart som sådan eller om denne därutöver provocerat fram ett brott som den provocerade annars inte skulle ha begått. En annan slutsats man kan dra av Europadomstolens praxis är att domstolen gör en klar åtskillnad mellan tillåtligheten av provokationen som sådan och möjligheten att lagföra den provocerade. Europadomstolen synes i och för sig acceptera relativt långtgående provokationer så länge staten inte ingriper straffprocessuellt mot de personer som begått de gärningar som provocerats fram”. Vad därefter angår frågan hur de provokativa åtgärderna ska beaktas säger HD att i ”de fall då rätten till en rättvis rättegång får anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd som en direkt följd av de provokativa åtgärderna torde det enligt Europadomstolens praxis föreligga en skyldighet för de nationella domstolarna att avbryta ett straffrättsligt förfarande så snart det visar sig att ett brott föreligger mot artikel 6 i Europakonventionen. Två olika möjligheter står härvid till buds. Antingen kan domstolen avvisa talan eller också utan vidare prövning lämna åtalet utan bifall. Enligt det förra alternativet skulle polisprovokationen uppfattas som ett rättegångshinder medan den enligt det senare betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse”. När det gäller valet mellan dessa bägge alternativ menar HD att varken ”konventionen eller Europadomstolens avgöranden kan emellertid anses innebära något krav på att efterlevnaden av konventionen skall tryggas i någon viss ordning. Såvitt avser polisprovokation är det väsentliga att domstolen har möjlighet att avbryta ett inlett förfarande. Om detta sker genom att talan avvisas eller genom att den lämnas utan bifall är däremot från konventionsenlighetssynpunkt likgiltigt”. Enligt HD synes emellertid vid en samlad bedömning ”övervägande skäl tala för att i sådana fall som Europadomstolens praxis avser, polisprovokation enligt svensk rätt bör betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse. Något direkt lagstöd för en sådan tillämpning finns visserligen inte men inte heller något lagligt hinder mot att på detta sätt tillgodose de krav som följer av Europakonventionen och den praxis som Europadomstolen utvecklat”. Inte heller här hittar man alltså något normkonfliktperspektiv. Vad HD gör är att utnyttja Europadomstolens praxis som ett materiellt komplement på ett i princip oreglerat område för att därefter med den praxisen som underlag konstruera en formell regel för hur det materiella innehållet ska beaktas.
SOU som rättskälla1 hänvisning
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Förekomsten av provokativa åtgärder, varigenom de tilltalade förmåtts att begå den ifrågavarande brottsliga gärningen (häleri) ansågs i NJA 2007 s. 1037 oåterkalleligen ha undergrävt de tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Den befattning med den stulna egendomen som skett hade inte sträckt sig utöver den som ingick som ett naturligt led i det av polisen initierade händelseförloppet och det hade heller inte gjorts gällande att någon av de tilltalade tagit befattning med tavlan tidigare. Vidare ansågs de tilltalade ha förmåtts till befattningen genom polisens åtgärder — och det gällde även en person som inte haft någon direktkontakt med polisens företrädare utan endast indirekt (dvs. via sina kamrater) förmåtts till gärningen. När det gällde frågan om hur förekomsten av provokativa åtgärder skall beaktas inom ramen för en brottmålsprocess fann HD att övervägande skäl talade för att polisprovokation, i de fall där den tilltalades rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd, bör betraktas som en ”bristande materiell straffbarhetsbetingelse”, dvs. som en förutsättning för straffbarhet utanför själva brottsbegreppet (motsvarande exempelvis preskription). Vid sidan härav, dvs. i fall där provokationen inte kan anses innebära att det brister i en materiell straffbarhetsbetingelse, kan det finnas möjlighet att tillämpa 29 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken. Fallet har kommenterats av undertecknad i SvJT 2008 s. 779 ff. och Ignacio Vita i JT 2008–09 s. 993 ff. Se även resningsärendena NJA 2009 s. 475 (I och II). Frågan om en lagreglering av provokativa åtgärder övervägs f.n. av den s.k. Polismetodutredningen (Ju 2008:1) som skall överlämna sitt slutbetänkande till Justitieministern i slutet av 2010.
- NJA 2007 s. 345 NJA 2007 s. 369 NJA 2009 s. 3 NJA 2007 s. 400 NJA 2009 s. 111 NJA 2007 s. 425 NJA 2009 s. 121 NJA 2007 s. 451 NJA 2009 s. 149 NJA 2007 s. 533 NJA 2009 s. 189 NJA 2007 s. 574 NJA 2009 s. 234. NJA 2007 s. 624 NJA 2009 s. 280 NJA 2007 s. 636 NJA 2009 s. 300 NJA 2007 s. 774 NJA 2009 s. 350 NJA 2007 s. 805 NJA 2009 s. 424 NJA 2007 s. 918 NJA 2009 s. 447 NJA 2007 s. 929 NJA 2009 s. 485 NJA 2007 s. 941 NJA 2009 s. 531 NJA 2007 s. 973 NJA 2009 s. 557 NJA 2007 s. 1037 NJA 2009 s. 559
Frivillig samverkan i straffprocessen3 hänvisningar
- Om frikännande dom vid polisprovokation, se NJA 2007 s. 1037, varom nedan avsnitt 2. Se även Peter Fitger, Kommentar till rättegångsbalken (lösblad) s. 35:28 angående tillämpningen av 35 kap. 7 § RB.
- NJA 2007 s. 1037.
- Snäppet under jurisdiktion stöter part ibland på rättsliga hinder i form av vad som närmast kan betraktas som förbud mot att väcka talan. Vid sidan av det lagstiftade förbudet mot att i vissa fall lägga överskottsinformation till grund för att inleda en förundersökning, där ju beviskravet är mycket lågt satt (anledning anta) medför HD:s avgörande i det inledningsvis berörda NJA 2007 s. 1037 att åtminstone i fall av vissa provokationer den åtalade skall gå fri. Där antagen teori om att det är en materiell straffbarhetsbetingelse att provokation inte förekommit synes även innefatta ett förbud mot att i lagföringssyfte använda uppgifter som — oavsett sättet — åtkommits i ett därpå efterföljande led (frukten från det förgiftade trädet). En sådan provokation kan alltså inte “tvättas“ genom åberopandet av annan bevisning. Domens rättskraft hindrar därmed nytt åtal och resning till nackdel kan då heller inte äga rum på den grunden att ny bevisning framkommit i ansvarsdelen.
- 1. I ett avgörande från slutet av förra året, refererat som NJA 2007 s. 1037 (med rubriken: Åtal har lämnats utan bifall på grund av brottsprovokation), fann Högsta domstolen att det förhållandet att de tilltalade av polisen förmåtts begå den gärning som var föremål för bedömning innebar att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen oåterkalleligen hade undergrävts och att åtalet till följd härav skulle ogillas.
- 7. Mycket kort skulle kunna sägas att utvecklingen som följt på Teixeira de Castro har inneburit en övergång från ett slags skälighetsorienterad och mycket restriktiv inställning (se NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498 där det i det förstnämnda fallet uttalades att grund för strafflindring ”kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga”) till en mer generös och rättighetsbaserad inställning som innebär att förekomsten av brottsprovokation ytterst kan undergräva rätten till en rättvis rättegång (NJA 2007 s. 1037).