Stycket

10.Förbjuden efterforskning i den mening som avses i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ansågs inte föreligga i NJA 2001 s. 673. I målet hade en kommunpolitiker, efter att uppgifter om ett visst samtal kommit ut i pressen, frågat en assistent hos kommunen om hon sagt eller ”läckt” något om ett enskilt samtal dem emellan. Med hänsyn till att de uppgifter som kommit ut avsåg just det enskilda samtalet mellan den tilltalade och assistenten menade HD att den tilltalades fråga inte kunde ha varit inriktad på att få reda på huruvida det varit assistenten som berättat om samtalet (för det visste den tilltalade redan). HD fann därför att den tilltalades uppgift om att frågan närmast var en spontan reaktion som inte syftade till annat än att ge uttryck för hans besvikelse över att hon hade återberättat och därigenom spridit samtalet, inte kunde lämnas utan avseende. Med hänsyn härtill kunde det ”inte anses utrett att [den tilltalade] uppsåtligen åsidosatt” efterforskningsförbudet. Fallet har kommenterats av Thomas Bull i JT 2002–03 s. 128 ff. I linje med Bull kan framhållas att rättsfallet väcker frågor om inte det moment av repressalier som kan ligga i en fråga riskerar att bli väl undanskymt med HD:s bedömning.s. 906