Jfr motreaktionen NJA 1993 s. 436.
Hänvisas från p. 2 (s. 845)
1.Problemet med att infoga lojalitetsprincipen och lojalitetskravet i övrigt i den övriga avtalsrättsliga systematiken ligger inte minst i att den, till skillnad från det avtalsrättsliga systemet i stort, nedvärderar form. Rätt är form. Normer kan vara rättsliga (och då oftast utpeka det moraliskt riktiga eller godtagbara) eller bara vara moraliska. Någon klar gräns kan inte dras men rätten kan beskrivas innehålla ett filter som sållar bort moraluppfattningar som inte ska upphöjas till rätt. Moraluppfattningarna måste ha en viss form för att godtas som rättsliga. Element som så regelmässigt bortser från argument som grundar sig på form, som lojalitetskravets komponenter, kan ge intryck av att vara utomrättsliga. Integrationen torde komma att underlättas i takt med en ökad konsensus om lojalitetspliktens innebörd. Avtalsrätten är inte så sluten att en norm måste komma till ett klart uttryck i en etablerad rättskälla eller ett avtal, man kan godta helhetsbedömningar som medger att man beaktar samhällsnytta m.m., även om högre krav på rationalitet i resonemangen då ställs. Lojalitetspliktens framväxt är ett uttryck för denna sofistikering.s. 844
2.Även om lojalitetsplikten naturligtvis har effekter är det inte någon trollerilåda. Så länge som det handlar om avtal, kommer kraven på parterna att utgå från avtalet eller förhandlingssituationen. Som Arnholm uttryckte det beträffande förhållandena i norsk rätt för ett halvsekel sedan: ”Et viktig drag i våre tiders avtalerett er kravet til lojalitet mellom partene. Nå skal man ikke forestille seg at det her foreligger noe markert brudd med eldre tiders slappe moral. Det er ikke noen principiell nyorientering man stilles overfor, men en sterkere markering av kravet om at den ene skal ta rimelig hensyn til den annen.” När regler vars ursprung förklarats ligga i lojalitetsplikt blir starkt formaliserade, avlägsnar de sig samtidigt från sitt ursprung. Detta kan sägas vara fallet med reklamationsplikten, åtminstone fram till den nuvarande köplagens införande. Detta kan också hävdas beträffande den i praxis framvuxna preklusionsregeln om att den säljare som inleder realitetsförhandlingar med sin missnöjda köpare förlorar rätten att göra invändning om sen reklamation. När sådana rättsregler tagit form är risken att de stelnar och förlorar kontakten med ursprungstanken. En sådan vulgarisering kan drabba vilken rättsregel som helst.s. 845