Stycket

25.I fråga om skadeståndets bestämmande är ett viktigt avgörande NJA 2009 s. 104, som gällde verkan av senare tillkommen sjukdom på en livränta till en skadelidande. En kvinna som redan var arbetsoförmögen på grund av en trafikskada drabbades av ett hjärtstillestånd som i och för sig skulle ha medfört arbetsoförmåga oavsett trafikskadan. Försäkringsbolaget menade att den arbetsinkomst livräntan skulle kompensera i alla händelser skulle fallit bort, sedan sjukdomen drabbat henne; den därefter följande arbetsoförmågan var alltså inte orsakad av trafikskadan och skulle inte ersättas. Resonemanget, som motsvarade en långvarig försäkringspraxis, byggde på ett äldre avgörande, NJA 1950 s. 650, som dock inte gällde riktigt samma situation och för övrigt är ganska svårtolkat. HD fann inte detta prejudikat avgörande utan slog fast att sjukdomen inte skulle påverka livräntan. Man åberopade bl.a. att det snarast skulle innebära en förenkling av skaderegleringen om sådana här kasuella omständigheter inte skulle inverka, men framför allt synes skälighetssynpunkter ha inverkat — den skadelidande skulle enligt HD drabbas hårt om hon på grund av sjukdom utan egen förskyllan miste livräntan, på ett sätt som de flesta kunde uppfattas som orimligt. HD kan här sägas ha tillämpat principen att om en färdig skada förelegat skall den skadelidande ha skadestånd, även om det senare inträffar händelser som skulle ha orsakat samma skada — vållar någon brandskada på en fastighet kan han ju inte undgå ersättningsskyldighet därför att senare samma fastighet t.ex. råkar ut för en översvämning som under alla omständigheter skulle gjort fastigheten obeboelig. — Man kan undra om resonemanget skulle ha blivit detsamma om sjukdomen uppkommit redan under skaderegleringen. Det verkar rimligt att en skada som medför definitiv arbetsoförmåga redan då skulle ha ansetts som färdig, medan läget kan vara ett annat om arbetsoförmågan bedömts som bara temporär och sjukdomen avbryter den rehabilitering som man räknat med; då borde inte den skadelidande kunna kräva ytterligare ersättning under hänvisning till att arbetsoförmågan numera visat sig definitiv.s. 764