Stycket

15.Också i NJA 2007 s.891 — beträffande statens ansvar för häktade personer — betonade HD att gällande lag fick tolkas mot bakgrunden av Europakonventionen. Här hade en häktad person hängt sig i sin livrem, som personalen underlåtit att ta hand om. Hans anhöriga krävde skadestånd. Staten medgav viss försummelse. I HD:s dom diskuterades betydelsen av vissa föreskrifter om att den intagne inte fick ha föremål som han kunde använda för att skada sig själv; de syftade tydligen till att hindra sådana skador. Frågan om skadeståndsansvar fick enligt HD bedömas i ljuset av konventionens art. 2 (om envars rätt till liv). Europadomstolen hade här utvecklat skyldigheten att skydda häktade mot sådana faror: för ansvar borde krävas att myndigheten vetat eller borde ha vetat att det fanns en verklig och omedelbar självmordsrisk. Detta fann HD inte visat, och därför fanns det ”inte skäl att sanktionera statens försummelse med skadeståndsskyldighet”. — Domskälen (som formulerats av revisionssekreteraren) är inte alldeles lättolkade. Det kan tyckas anmärkningsvärt att inte en försummelse att följa en föreskrift som just avser att hindra självmord ledde till skadeståndsansvar. Tydligen har intresset av skadestånd inte ansetts skyddat av föreskriften; domskälen hänvisar till ett uttalande av Hellner, som vid närmare påseende visar sig ha haft just denna innebörd (onekligen ett diskret sätt att motivera en utgång som för många kan framstå som stötande). I detta fall tycks Europadomstolens praxis inte ha hjälpt den skadelidande utan tvärtom ha anförts som skäl för att skadeståndstalan ogillats. Resonemanget synes vara att skadestånd i dessa situationer egentligen inte skulle utgå enligt svensk rätt, närmast enligt grundsatsen om skyddade intressen (”normskyddsläran”), men att Europakonventionen i vissa fall kan medföra avsteg från denna princip.s. 759