5 · Försäkringsbolags lojalitetskrav

1.5.1 Inledning Även om lojalitetskravet åvilar parterna ömsesidigt är förpliktelsebördan inte symmetriskt utformad. Som exempel härpå kan anges att försäkringsbolagets lojalitetsplikt vid företagsförsäkring kan sägas huvudsakligen innebära en plikt att avstå från en handling eller underlåtenhet som kan tillfoga motparten skada, medan den är mera långtgående för försäkringstagare. Den tidigare lagen (1927:77) om försäkringsavtal (1927 års FAL) innebar inget tydligt ställningstagande vad beträffar förekomsten av en lojalitetsplikt med förpliktande verkan också för försäkringsbolaget. Införandet av 2005 års FAL innebär emellertid en tydligare markering av försäkringsbolagets lojalitetsplikt, även om denna plikt inte ens nu brukar uppfattas som något av de centrala elementen. Huruvida lojalitetspliktens krav på försäkringsbolagets handlande ska utgå från äldre normer vid försäkringstvister där 1927 års FAL är tillämplig eller från nuvarande uppfattning har inte något givet svar.s. 592

2.Som en motvikt till lojalitetspliktens något mera framskjutna position i förhållande till tidigare har övervakningen av försäkringarnas innehåll minskat genom upphävandet av den s.k. skälighets- eller ekvivalensprincipen i försäkringsrörelselagen, vilken innebar att varje försäkring skulle åsättas en inte för högt satt premie. En för hög premie kunde leda till premienedsättning och i värsta fall till att försäkringsbolaget fick anses vara ansvarigt också för en risk som den formellt inte omfattade. Sådana följder kan inträda även idag men då i första hand grundat på allmänna avtals- och kontraktsrättsliga normer som oklarhetsregeln, typförutsättningar och försäkringstagarens befogade tillit. En ytterligare möjlighet är att tillgripa jämkning med stöd av 36 § avtalslagen.s. 593

3.Utöver FAL kan också uppmärksammas lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring, vilken implementerar EG:s rättsskyddsförsäkringsdirektiv. 3 § i lagen ger rättsskyddsförsäkringshavaren ett tvingande skydd att fritt välja rättsligt biträde, med undantag för ansvarsförsäkringssituationer.s. 593

4.Försäkringsbolagets prestation vid försäkringsfall kan innebära en ren penningprestation men den kan också innefatta en naturaprestation, exempelvis bestående i att återställa skadad egendom i tidigare skick eller att ersätta förstörd egendom med likvärdig sådan. I den mån försäkringsbolagets åtagande har formen av naturaprestation är bolaget ansvarigt för att prestationen är fullgod även om bolaget anlitat tredje man att utföra prestationen, jämför 27 § 2 st. köplagen.s. 593

5.Försäkringsbolaget har inte bara lojalitetsplikt mot försäkringstagaren, utan också en på försäkringsavtalet grundad lojalitetsplikt gentemot försäkringshavaren. Försäkringsbolaget och försäkringshavaren står inte i något direkt avtalsförhållande till varandra men försäkringshavaren är enligt avtalet den som är berättigad till ersättning vid försäkringsfall. Således föreligger här ett avtal till förmån för tredje man. Härav följer därför att försäkringsbolaget har direkt avtalsgrundade förpliktelser mot försäkringshavaren.s. 593

6.Vid ansvarsförsäkring kan försäkringsbolaget åta sig att föra talan för försäkringstagarens räkning eller att annars representera denne i förhållande till skadelidanden. I denna situation inträder försäkringsbolaget i en sysslomannaliknande ställning i förhållande till försäkringstagaren. Försäkringstagaren har då ett klart befogat anspråk på att försäkringsbolaget vid sin representation tillvaratar försäkringstagarens intressen med omsorg och bevakar dennes rätt, vilket innebär en skärpning av försäkringsbolagets lojalitetsplikt mot försäkringstagaren. Denna skärpning får i regel antas inte påverka försäkringsbolagets övriga förpliktelser men det kan ändå inte helt uteslutas att sysslomannakaraktären kan smitta av sig och generera befogad tillit till att försäkringsbolaget ska tillvarata försäkringstagarens intressen även i andra situationer.s. 593

7.Försäkringsbolaget torde generellt inte ha någon lojalitetsplikt mot skadelidande tredje man, eller åtminstone inte någon framträdande sådan. Lojalitetsplikten brukar i nordisk rätt i allmänhet beskrivas som avtalsrättslig, men möjligen kan lojalitetsplikten även ses som en vidare, allmän obligationsrättslig grundsats. Gentemot skadelidande som saknar en sådan självständig rätt som en direktkravsrätt ger, torde försäkringsbolagets eventuella lojalitetsplikt inte framstå som särskilt stark. Av 7 kap. 1 § 1 och 2 st. samt 8 kap. 19 § FAL framgår emellertid några krav som måste upprätthållas också mot andra skadelidande och potentiellt ersättningsberättigade, se nedan 5.4.1.s. 594

8.Skälet till att kraven på försäkringsbolaget att visa lojalitet är undanskymt kan delvis förklaras av att den svenska försäkringsavtalsrätten under lång tid genom lagstiftningen institutionaliserat ett skydd för försäkringstagaren. Skyddet består av en glidande skala från helt dispositiva över semidispositiva till tvingande bestämmelser. Behovet av en allmän lojalitetsplikt i snäv bemärkelse på ett genomreglerat område är mindre än annars, beroende främst på att lojalitetspliktens främsta funktioner utgörs av utfyllning och i viss mån tolkning. Försäkringsavtalsrätten är i detta hänseende välreglerat. Samtidigt har skälighet (billighet) och god försäkringsstandard (god försäkringssed) länge uppfattats som oundgängliga normer. Kärnpunkterna hos såväl skälighet som god sed ligger som sagt nära lojalitetspliktens, och det finns en omfattande överlappning mellan dessa begrepp.s. 594

9.Likaså kan det finnas ett behov av lojalitetskravet i icke lagreglerade frågor och på dispositiva områden. Det kan knappast heller finnas annat än fördelar med att uppfatta lojalitetskravet som en bakgrundsförklaring till det befintliga lagfästa skyddet. Hur väl avtalstypen än reglerats i lagstiftning, finns det alltid skäl att erkänna övergripande normer. Några oskrivna självklara utgångspunkter är avtalsbundenhet, dispositionsfrihet och kontraheringsfrihet, och principerna om lojalitet, rättsmissbruk och skälighet verkar som motvikter till dessa. Även regleringen av företagsförsäkring uppvisar en hel del normer som begränsar försäkringsbolagets möjligheter att ensidigt tillgodose sina egna intressen.s. 594

10.Många av FAL:s bestämmelser på företagsförsäkringens område är dispositiva. Dispositiviteten innebär emellertid inte någon fullständig frihet att avvika från FAL:s regler eller att utforma bestämmelser i ämnen som inte regleras i lag. De tvingande och dispositiva reglerna skapar en bakgrund som ger uttryck för god försäkringspraxis, och större avvikelser från bakgrundsmönstret uppfattas gärna som oskäliga. Inte ens försäkringsvillkor som överensstämmer med lag är immuna mot granskning eller ens jämkning. I ett avgörande från 2009 prövade HD om en ansvarsförsäkringsgivare skulle vara befriad från försäkringsansvar till följd av att försäkringstagaren medgett ansvar genom förlikning med skadelidanden. Trots såväl att det åberopade villkoret om befrielse från försäkringsansvar överensstämde med 94 § 1927 års FAL, som att en ansvarsbefriande omständighet förelåg till det yttre, prövades om befrielsen var godtagbar. Två justitieråd ansåg att så inte var fallet.s. 595

11.Vissa normer kan tillämpas i försäkringsförhållandets alla skeden, och exempel på tillämpningen av vissa av dessa ges nedan under respektive avsnitt. Kravet på god försäkringsstandard är en sådan övergripande norm. En allvarlig avvikelse från branschpraxis kan ge försäkringstagaren hävningsrätt eller ge grund för jämkning. Härtill kommer jämkningsreglerna 36 § avtalslagen och föregångaren 34 § 1927 års FAL, liksom rättsmissbruksförbudet och lojalitetsplikten. 5.2 Avtalsingåendet Vid avtalets ingående gäller sedvanliga regler om förhandlingsansvar. Detta innebär att 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen om svarsplikt vid sen och oren accept blir tillämpliga, liksom allmänna regler om culpa in contrahendo.s. 595

12.Som exempel på tillämpningen av culpa in contrahendo i försäkringsförhållanden kan nämnas ett hovrättsfall där försäkringstagaren hade kontaktat sitt försäkringsbolag för att komplettera försäkringsskyddet med en översvämningsförsäkring. Parterna träffades och förhandlade, varefter ny företagsförsäkring tecknades. Premierna höjdes markant. En närliggande å översvämmades under vårsmältningen och lokalerna vattenskadades. Försäkringsbolaget nekade ersättning med åberopande av att avtalet inte innehöll något villkor om översvämningsskador. Tingrätten tolkade förhandlingsbakgrunden, försäkringsbrevet och villkoren så att försäkringen omfattade översvämningsskador. I försäkringsbrevet fanns ett annars svårförklarligt undantag för dammbrott (vilket det nu inte var fråga om). Hovrätten tolkade å sin sida avtalet i enlighet med försäkringsbolagets uppfattning. Däremot menade hovrätten att försäkringsbolagets handlande vid avtalsingåendet oaktsamt vilselett försäkringstagaren, som genom handlandet betagits incitamentet att skaffa sig fullgott skydd. Försäkringstagaren var därför berättigad att erhålla skadestånd motsvarande det negativa intresset. Det negativa intresset ansågs innebära den försäkringsersättning som skulle ha utgått om försäkringstagaren hade lyckats teckna ett översvämningsskydd, dvs. samma belopp som full försäkringsersättning.s. 595

13.Vid sidan av den allmänna avtalsrättens regler finns FAL:s specifika reglering av försäkringsbolagets informationsförpliktelser. Bestämmelserna är i stor utsträckning av marknadsrättslig karaktär men detta bör inte läsas motsatsvis, utan civilrättsliga påföljder synes i hög utsträckning kunna göras gällande vid försäkringsbolagets brott mot de förpliktelser som framgår därav. Därtill finns hinder mot kringgående av tvingande bestämmelser genom användande av snäva omfattningsbestämmelser.s. 596

14.Försäkringsbolaget har en svarsplikt gentemot befintliga försäkringskunder som efter utgången av försäkringsperioden fortsätter att betala premien. Om försäkringsbolaget inte inom fjorton dagar från premieinbetalningen lämnar försäkringstagaren meddelande om att försäkring inte medges anses försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran, 5 kap. 3 § FAL. Bestämmelsen gäller emellertid inte vid företagsförsäkring. Regeln är ett sällsynt undantag från förbudet mot negativ avtalsbindning, men motiveras av styrkeförhållandena, försäkringstagarens behov av försäkring och det allmänna förtroendet för försäkringsbolaget som precisionsinrättning. 5.3 Efter tecknandet Som tvingande exempel på försäkringsbolagets förpliktelser efter försäkringens tecknande men före anmälan kan nämnas försäkringsbolagets plikt att utan oskäligt dröjsmål reklamera brott mot biförpliktelserna innan försäkringsfall inträffat, t.ex. försäkringstagarens oriktiga eller ofullständiga uppgifter, 4 kap. 10 § samt 8 kap. 16 § FAL. Påföljden mot underlåten reklamation innebär förlorad rätt att göra invändning om brottet mot biförpliktelserna. I förarbetena åberopas lojalitetsplikten som grund för denna förpliktelse. Förpliktelsen synes ha till syfte att klargöra för försäkringstagaren att försäkringsskyddet är bristande, vilket kan botas innan försäkringsfall inträffar.s. 596

15.Försäkringsbolaget har också en allmän plikt att fortlöpande upplysa försäkringstagaren om förändrade villkor under avtalsförhållandet, 2 kap. 6 § och 8 kap. 1 § FAL. Även om bolaget i sina villkor tillförsäkrar sig rätten att förändra villkoren, kan denna rätt inte utövas utan att försäkringstagaren först underrättats om förändringen, och aldrig under en pågående premieperiod, 3 kap. 4 och 5 §§ samt jämför 8 kap. 4 och 6 §§ FAL. 5.4 Efter skadeanmälan 5.4.1 Allmänt om skadereglering Som lagfästa exempel på lojalitetsplikt och rättsmissbruksförbud vid skadereglering kan nämnas de tvingande reglerna i 7 kap. 1 § FAL, vilka är dispositiva i företagsförsäkring, 8 kap. 19 §. Dessa regler innebär bland annat en plikt att påbörja och utföra skaderegleringen skyndsamt, 7 kap. 1 § 1 st. FAL. Inte bara den försäkrades intressen ska beaktas, utan även annan skadelidandes.s. 597

16.Försäkringsbolaget har efter skadeanmälan att tala om för den potentiellt ersättningsberättigade vilket underlag bolaget behöver för att reglera skadan. Försäkringsbolaget kan alltså inte passivt avvakta tills försäkringstagaren lyckats frambringa tillräcklig utredning, utan måste vägleda försäkringstagaren för att underlätta försäkringsärendets gång. Någon plikt för försäkringsbolaget att reklamera sådana brott mot biförpliktelser som kommit till bolagets kännedom efter anmälan uppställs inte direkt i FAL men det framgår motivvis att skälet härför var att plikten var så självskriven att den ansågs överflödig. 5.4.2 Utredning om förekomsten av försäkringsfall Några närmare bestämmelser om hur ett påstått försäkringsfall ska utredas ges inte. Försäkringsbolaget måste ges stor frihet att undersöka huruvida försäkringsfall verkligen föreligger, inte minst för att bekämpa förekomsten av försäkringsbedrägerier och andra ogrundade försäkringsanspråk. Även om det föreligger frihet i valet av utredningsmetod kan det starkt ifrågasättas om regelverket är inrättat för ett effektivt motverkande av bedrägerier.s. 597

17.En förutsättning för försäkringsbolaget att erhålla ersättning för egna utredningskostnader synes av praxis vara att försäkringstagarens handlande varit brottsligt. I NJA 1994 s. 709 utgick ersättning för utredningskostnader, som är en ren förmögenhetsskada, på grund av brott (genom lämnande av bedrägliga uppgifter) med stöd av dåvarande 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207), numera 2 kap. 2 §. Bertil Bengtsson uttalar om avgörandet: ”Såvitt jag förstår är det särskilt två av HD:s argument för skadeståndsansvaret som har intresse. Det anförs dels att de särskilt angivna utredningskostnaderna inte varit obetydliga, dels — och framför allt — att de direkt föranletts av försäkringstagarens brottsliga förfarande. Skulle det brista på någon av dessa punkter är det troligt, men inte säkert, att utgången skulle bli en annan.”s. 598

18.Man kan fråga sig varför inte vanliga kontraktsbrottsregler ska gälla för försäkringsbolagets rätt till skadestånd. Det faktum att försäkringsbolag alltid företar viss utredning efter anmälan innebär inte att det uppstår ett kausalitetsproblem. Någon utredning skulle ju inte ha företagits utan den aktuella anmälningen. Om anmälningen gjorts av oaktsamhet är det svårt att se varför en rätt till ersättning skulle vara utesluten. Här torde knappast varje felbedömning av en försäkringstagare anses oaktsam. En anmälan behöver inte nödvändigtvis uppfattas som en ovillkorlig begäran om betalning. Man kan också se en anmälan som en upplysning om att försäkringsfall potentiellt föreligger. Inte heller kan förekommande adekvansproblem motivera generell ansvarsbefrielse utanför brottsliga fall. Det kan här påpekas att en köpares utredningskostnader rörande fel i varan generellt anses ersättningsgilla som s.k. direkta förluster, dvs. som skador som typiskt sett är lättare att förutse till sin typ och storlek än s.k. indirekta förluster. Detsamma torde gälla en säljares rätt till ersättning vid en köpares misstag om att varan är behäftad med fel. NJA 1994 s. 709 lägger inget formellt hinder i vägen för uppfattningen om ett sedvanligt kontraktsrättsligt skadeståndsansvar, eftersom den valda ersättningsgrunden brottsligt skadevållande inte utesluter förekomsten av kontraktsgrunden, men domskälen ger onekligen heller inget stöd för det.s. 598

19.Trots försäkringsbolagets frihet att avgöra hur utredningen ska bedrivas måste vissa begränsningar av bolagets rätt ändå gälla. Inte minst måste den tidsgräns för utbetalning som är tvingande vid konsumentförsäkring och dispositiv vid företagsförsäkring beaktas, se nedan avsnitt 5.4.5. Försäkringsbolaget kan inte låta utredningen dra ut på tiden, utan måste också beakta den potentiellt ersättningsberättigades behov av ett slutligt besked.s. 599

20.Försäkringsbolaget kan alltså inte låta utredningen dra ut på tiden, trots misstankar om att försäkringsfall inte föreligger. En annan sak är att sådana misstankar kan motivera en fördjupad och tidskrävande utredning. I sådana fall har försäkringstagarens utredning måhända inte varit tillräcklig för att skingra försäkringsbolagets misstankar. Försäkringsbolaget är däremot inte berättigat att låta tiden gå i utmattningssyfte. Ju längre tiden går, desto starkare misstankar torde krävas för att blockera den försäkrades potentiella rätt till ersättning. Försäkringsbolaget torde inte heller alltid kunna två sina händer för en tidsutdräkt genom att hänvisa till en pågående polisutredning.s. 600

21.Försäkringsvillkoren kan ge bolaget rätten att ensidigt bestämma om en viss betydelsefull omständighet är för handen. Det får antas att denna rätt måste utövas sakligt och med den noggrannhet uppgiften kräver. I NJA 1994 s. 712 I–II följde av grupplivförsäkringsvillkoren att förmånstagarförordnande automatiskt skulle anses ha skett till hälften till sambo om inte annat förmånstagarförordnande skett. Frågan som prövades var om det var oskäligt att låta försäkringsbolaget ensidigt få bestämma om de försäkrade var sambo eller inte. Mot bakgrund av att bestämmanderätten förhandlats fram av jämbördiga i parter i syfte att åstadkomma en snabb och billig process, det faktum att det inte var fråga om ersättning skulle utges utan bara vem som hade rätt till ersättning, och möjligheten för försäkringstagaren att genom förklaring sätta in sambon som förmånstagare bedömdes bestämmanderätten inte vara oskälig. I NJA 1994 s. 712 III var det också fråga om en ensidig bestämmanderätt i grupplivförsäkring. Bestämmanderätten avsåg huruvida försäkringstagaren stått till arbetsmarknadens förfogande. Denna bestämmanderätt ansågs oskälig. HD åsidosatte villkoret med stöd av 36 § avtalslagen och fann det visat att den försäkrade hade stått till arbetsmarknadens förfogande. Möjligen påverkades utgången av försäkringsbolagets möjlighet att göra en inbesparing genom sitt beslut, en faktor som inte var för handen i de övriga två målen. 5.4.3 Preskription Försäkringsbolaget har en lagstadgad plikt att erinra försäkringshavaren om att ett anspråk riskerar att preskriberas, 2 kap. 7 § 1 st. 2 p., 7 kap. 4 § och 8 kap. 1 § FAL. Det framgår inte direkt av dessa bestämmelser men denna varningsplikt synes vara begränsad till försäkringsrättslig preskription. Av hänvisningarna i propositionens författningskommentar och kommentarlitteraturen framgår nämligen att den preskriptionsrisk som upplysningsplikten avser är den försäkringsavtalsrättsliga preskriptionen, dvs. den som följer av försäkringsavtalet eller FAL:s preskriptionsbestämmelser, 7 kap. 4 § och 8 kap. 20 §. Denna begränsning torde inte minst vara en följd av att det också för ett försäkringsbolag måste vara vanskligt att ha överblick över den rika flora av preskriptionsregler som gäller för allehanda försäkrade verksamheter.s. 600

22.Försäkringsbolaget måste emellertid med hänsyn till rättsmissbruksförbudet vara förhindrat att medvetet — och möjligen även genom oaktsamt vilseledande — förhandla in försäkringshavaren i sådan preskription som grundas på andra regler.s. 601

23.Om försäkringsbolaget godtagit att försäkringsfall föreligger verkar detta preskriptionsavbrytande, och utbetalning av försäkringsersättning utgör hinder mot att senare framställa en i och för sig välgrundad preskriptionsinvändning. 5.4.4 Tvist om försäkringsfall och åberopande av undantagsvillkor Försäkringsbolaget torde vara förhindrat att mot bättre vetande hävda att försäkringen inte är tillämplig. Vid rättsskyddsförsäkring ska försäkringsbolaget erinra försäkringshavaren om rätten till fritt val av rättsligt biträde.s. 601

24.För det fall försäkringsbolaget drar slutsatsen att försäkringsfall inte föreligger måste enligt förarbetena beskedet härom meddelas försäkringstagaren utan oskäligt dröjsmål. Detta förefaller att rimma väl med såväl reklamationsplikt avseende brott mot biförpliktelserna före och efter försäkringsfall som reglerna om skyndsam utredning och utbetalning. Avsaknaden av uttryckligt lagstöd har i litteraturen emellertid givit upphov till viss tveksamhet om förekomsten av reklamationsplikt i detta hänseende. S.k. dolda handlingsklausuler, omfattningsvillkor som i praktiken utgör biförpliktelser, ska sannolikt behandlas som biförpliktelser. Detta torde innebära att reklamationsplikt mera definitivt föreligger för överträdelser av sådana föreskrifter.s. 601

25.Om försäkringsbolaget vägrat ersättning och försäkringstagaren fört saken inför domstol, torde tidsaspekten ofta förhindra att misstänkt försäkringsbedrägeri först utreds av polis eller prövas i brottmålsprocess. Däremot kan försäkringsbolaget naturligtvis i försäkringsmålet åberopa de omständigheter som är besvärande för försäkringstagaren. I RH 1996:141 undanröjde hovrätten tingsrättens beslut att vilandeförklara försäkringsmålet till dess att förundersökning om misstänkt försäkringsbedrägeri slutförts med hänsyn till att målet skulle utsättas för onödigt uppehåll.s. 602

26.Åberopande av ett undantagsvillkor, som till sin ordalydelse är för handen, kan framstå antingen som osakligt och leda till att villkoret inte anses vara tillämpligt eller oskäligt och leda till att det jämkas.s. 602

27.Ett välkänt fall i rättspraxis är det s.k. Pälshandlarfallet NJA 1989 s. 346, där HD jämkade bort ett undantag för inbrott som företagits med användning av nycklar med stöd av 36 § avtalslagen. Inbrottet hade förövats av en anställd hos försäkringstagarens bevakningsbolag. Avgörande för utgången var att försäkringsbolaget rekommenderat försäkringstagaren att anlita just detta bevakningsbolag. Det låg inget klandervärt i försäkringsbolagets uppmaning att skaffa bevakning eller att anlita just detta etablerade och välrenommerade bevakningsbolag. Rättsfallet har kritiserats för att introducera en medlidandefaktor i den kommersiella avtalsrätten, och rättsfallet ter sig onekligen som ett udda undantag. Men ur perspektivet att parterna stått i varaktigt och långvarigt avtalsförhållande med varandra, att försäkringstagaren gjort så som denne blivit ombedd av försäkringsbolaget att göra och att just denna lojala efterkomsamhet möjliggjorde skadan, samt att skadan drabbade försäkringstagaren mycket hårt, är utgången lättare att begripa. 5.4.5 Tiden för utbetalning Försäkringsersättningen ska enligt 7 kap. 1 § 2 st. 1 p. som huvudregel betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten. Härav framgår att det ankommer på den som begär ersättning att bidra till utredningen. Det är som sagt emellertid försäkringsbolagets ansvar att förklara vilket underlag som behövs för att reglera skadan.s. 602

28.Vissa undantag från månadsregeln uppräknas. Månadsregeln gäller givetvis inte när ersättning utgår i form av periodiska utbetalningar, 7 kap. 1 § 2 st. 2 p., i den meningen att inte hela beloppet behöver betalas ut. Av förarbetena framgår att inte heller den första utbetalningen behöver ske inom en månad.s. 603

29.Månadsregeln gäller inte heller när 9 kap. 9 § FAL är tillämplig, 7 kap. 1 § 2 st. 3 p. Bestämmelsen reglerar konkurrensen mellan flera skadelidandes rätt till en beloppsbegränsad ansvarsförsäkring som inte täcker den sammanlagda skadan. Enligt 9 kap. 9 § 1 st. är ansvarsförsäkringsgivare förpliktade att fördela försäkringsmedlen mellan de skadelidande som gjort anspråk. Enligt 9 kap. 9 § 2 st. har försäkringsbolaget rätt att reservera belopp för framtida skadeanmälare om det finns särskild anledning att anta att anspråk sedermera kommer att framställas. Rätten att reservera belopp gäller emellertid inte om det saknas anledning att befara att någon skadelidande slutligen inte kommer att bli fullt kompenserad. Rätten att hålla inne medlen upphör definitivt två år efter första skadeanmälningen. Då måste utbetalning av de reserverade beloppen utges till dem som gjort anspråk men inte blivit fullt kompenserade.s. 603

30.Det kan ifrågasättas om reservationsregeln i 9 kap. 9 § 2 st. kan sätta månadsregeln ur spel i alla hänseenden. Sett till ordalydelsen i 7 kap. 1 § 2 st. 3 p. är det så. Skulle försäkringsbolaget sanktionsfritt vara obehindrat att innehålla hela ansvarsförsäkringsbeloppet under två år med hänvisning till okända framtida anspråk? Nej, en sådan taktik skulle stå i strid med regeln om skyndsam skadereglering i 7 kap. 1 § 1 st., vilken inte medger undantag (bortsett från att den är dispositiv i företagsförsäkring, 8 kap. 19 § 3 st.). Men inom vilken tid kan då skadeanmälare förvänta sig ersättning? Det är inte otänkbart att månadsregeln borde gälla även här, men då begränsad till belopp som med säkerhet kommer att kunna utbetalas utan att beloppstaket överskrids. Detta ligger också i linje med den förskottsplikt som stadgas i 7 kap. 1 § 3 st.s. 603

31.Försäkringsbolaget ska genast utbetala uppenbart berättigade anspråk i avvaktan på den slutliga regleringen, 7 kap. 1 § 3 st. FAL. Regeln är hämtad från upphävda 38 § 2 st. konsumentförsäkringslagen (1980:38). Den är tvingande vid konsumentförsäkring men dispositiv vid företagsförsäkring, 8 kap. 19 § 3 st. För det fall villkoren inte föreskriver att återställande av skadad egendom utgör en förutsättning för ersättning torde avtalet kunna fyllas ut med denna förskottsplikt. Förskottsplikten kan därutöver ha semidispositiv verkan i kombination med 36 § avtalslagen, se nedan 5.4.6. 5.4.6 Skadeberäkningen och utbetalningssättet Skadeberäkningen utgår från skadeståndsrättliga principer, så som de utvecklats i såväl utom- som inomobligatorisk skadeståndsrätt. Dessa ger emellertid inte alltid besked i försäkringsförhållanden.s. 604

32.Föreligger alternativa ersättningsmöjligheter enligt försäkringen kan försäkringsbolaget vara förpliktat att välja det ersättningsalternativ som är mest förmånligt för försäkringshavaren. I RH 1997:121 hade en guldsmed rånats i sin butik. Såväl inbrotts- som rånförsäkringen var tillämplig, men den förra gav högre ersättning, varför den skulle tillämpas enligt hovrätten.s. 604

33.Ersättning kan utgå utan att försäkringstagaren förväntas reparera eller ersätta den skadade egendomen. Försäkringsvillkoren kan också ge försäkringsbolaget rätt att själv återställa egendomen eller att kräva att försäkringstagaren själv ersätter egendomen. Här gäller vissa begränsningar avseende försäkringsbolagets frihet att välja ersättningsmetod.s. 604

34.I NJA 1941 s. 209 hade ett fartyg förlist på tio meters djup. Fartygets värde var 30 000 kr vid försäkringsavtalets ingående. Försäkringsvillkoren omfattade inte konstruktiv totalförlust, dvs. egendom som finns i behåll men som inte kan återställas med hänsyn till kostnaderna, 70 § 1927 års FAL, jämför numera 6 kap. 2 § 1 st. 3 p. FAL. Försäkringsbolaget undvek totalförlust (och därmed försäkringsansvar) genom att bärga vraket för närmare 18 000 kr. Reparationskostnaderna beräknades redan innan bärgningen till drygt 28 000 kr. Försäkringstagaren valde att sälja vraket, vilket inte gav mera än några hundra kronor netto. HD fann avvikelsen från 70 § 1927 års FAL vara uppenbart obillig och jämkade villkoret så att fartyget skulle anses ha drabbats av totalförlust. Den totala återställandekostnaden kunde alltså beräknas till sammanlagt 46 000 kr. Försäkringsbolagets beteende var knappast förutsebart, och innebar förlust av försäkringsskydd för alla bärgningsbara förlisningar.s. 604

35.Ett i viss mån anslutande avgörande är NJA 2009 s. 408. En panncentral och en maskinhall hade brunnit ner. Försäkringstagaren var ålderspensionär. Enligt försäkringsvillkoren kunde ersättning utgå i förskott eller i efterskott, efter försäkringstagarens återställande av egendomen, eller genom att försäkringsbolaget lät återställa egendomen. Försäkringsbolaget valde att ersättning skulle utbetalas efter försäkringstagarens återställande. Försäkringstagaren hade obestritt sökt banklån men inte fått låna tillräckligt ens för att anlägga bottenplattorna. Eftersom försäkringstagaren saknade ekonomiska förutsättningar att återuppföra byggnaderna fann HD att denna tillämpning av skaderegleringsvillkoret betog försäkringstagaren möjligheten till ersättning. Tillämpningen ansågs vara uppenbart oskälig och gav grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen.s. 605

36.Försäkringsbolaget hade trots villkoren således inte full frihet att välja utbetalningsmetod. Villkoret stod inte i strid med vare sig tvingande eller dispositiva bestämmelser, utan 7 kap. 1 § 2 st. 2 p. FAL ger uttryckligen undantag från månadsregeln när villkoren föreskriver egendomens återställande. Inte desto mindre var effekten av den formellt lagenliga tillämpningen för hård mot försäkringstagaren för att kunna tolereras. Avgörandet kan förklaras vara ett uttryck för rättsmissbruksförbudet i förening med 36 § avtalslagen.s. 605