Jfr Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1993– 1996, SvJT 1998 s. 94 (om NJA 1994 s. 709): ”Det gällde alltså ett skadeståndskrav i kontraktsförhållanden, där ren förmögenhetsskada normalt ersätts. Att HD inte åberopade detta utan SkL:s regel kan möjligen bero på att man tvekat att slå fast ett motsvarande ansvar om en försäkringstagare av rent slarv vållar utredningskostnader för bolaget, men några säkra slutsatser går inte att dra av motiveringen.” Liknande i Bengtsson, Om skarpsinnig rättsfallstolkning, s. 529.
Hänvisas från p. 18 (s. 598)
18.Man kan fråga sig varför inte vanliga kontraktsbrottsregler ska gälla för försäkringsbolagets rätt till skadestånd. Det faktum att försäkringsbolag alltid företar viss utredning efter anmälan innebär inte att det uppstår ett kausalitetsproblem. Någon utredning skulle ju inte ha företagits utan den aktuella anmälningen. Om anmälningen gjorts av oaktsamhet är det svårt att se varför en rätt till ersättning skulle vara utesluten. Här torde knappast varje felbedömning av en försäkringstagare anses oaktsam. En anmälan behöver inte nödvändigtvis uppfattas som en ovillkorlig begäran om betalning. Man kan också se en anmälan som en upplysning om att försäkringsfall potentiellt föreligger. Inte heller kan förekommande adekvansproblem motivera generell ansvarsbefrielse utanför brottsliga fall. Det kan här påpekas att en köpares utredningskostnader rörande fel i varan generellt anses ersättningsgilla som s.k. direkta förluster, dvs. som skador som typiskt sett är lättare att förutse till sin typ och storlek än s.k. indirekta förluster. Detsamma torde gälla en säljares rätt till ersättning vid en köpares misstag om att varan är behäftad med fel. NJA 1994 s. 709 lägger inget formellt hinder i vägen för uppfattningen om ett sedvanligt kontraktsrättsligt skadeståndsansvar, eftersom den valda ersättningsgrunden brottsligt skadevållande inte utesluter förekomsten av kontraktsgrunden, men domskälen ger onekligen heller inget stöd för det.s. 598