Bengtsson B., Om skarpsinnig rättsfallstolkning, JT 1995–96 s. 528. Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1989–1992, SvJT 1993 s. 779: ”[H]är kan ju inte bara den brottsliga gärningen utan också det kontraktsförhållande som föreligger mellan parterna tala för en längre gående ersättningsskyldighet än vid kostnader för utredning av utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Man kunde tänka sig, att försäkringsavtalet förutsätter att försäkringsbolaget normalt står för utredningskostnader av denna typ men att detta inte gäller sådana som omedelbart föranletts av ett försök att bedra motparten.” Se även justitierådet Håstads tillägg i NJA 2006 s. 32. Jfr Hellner J. & Radetzki M., Skadeståndsrätt, 7 uppl. Stockholm 2006, s. 69 och 416 f.
Hänvisas från p. 17 (s. 598)
17.En förutsättning för försäkringsbolaget att erhålla ersättning för egna utredningskostnader synes av praxis vara att försäkringstagarens handlande varit brottsligt. I NJA 1994 s. 709 utgick ersättning för utredningskostnader, som är en ren förmögenhetsskada, på grund av brott (genom lämnande av bedrägliga uppgifter) med stöd av dåvarande 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207), numera 2 kap. 2 §. Bertil Bengtsson uttalar om avgörandet: ”Såvitt jag förstår är det särskilt två av HD:s argument för skadeståndsansvaret som har intresse. Det anförs dels att de särskilt angivna utredningskostnaderna inte varit obetydliga, dels — och framför allt — att de direkt föranletts av försäkringstagarens brottsliga förfarande. Skulle det brista på någon av dessa punkter är det troligt, men inte säkert, att utgången skulle bli en annan.”s. 598