Tydlighetsstrukturen

1.Med tydlighetsstrukturen har jag velat beteckna kravet på att systemet ska vara tydligt och transparent. Det ska tydligt framgå vilka kriterier som ska vara bestämmande för påföljdsbestämningen. Med andra ord ska det finnas en röd tråd för hur beslutsgången går till. Det ska också vara ett system som är genomlyst (transparent) i den meningen att det inte finns några underförstådda eller dolda kriterier som egentligen bestämmer utgången utan att detta går att förstå av regelsystemet som sådant.s. 509

2.Det går inte att komma ifrån att dagens system är behäftat med vissa brister i detta hänseende. Till en del har det att göra med att reglerna för straffmätningen samlats för sig i 29 kap. BrB och reglerna för påföljdsvalet för sig i 30 kap., vilket kan ge bilden av att påföljdsvalet, trots den motsatta kronologin, görs först och straffmätningen sedan sker först om påföljden ska bestämmas till böter eller fängelse. Så är emellertid inte tanken, utan regelsystemen måste tillämpas tillsammans där det först görs en bestämning av straffvärdet enligt 29 kap. 1–3 §§ BrB. Enligt en ofta tillämpad metod görs sedan en bestämning av det s.k. straffmätningsvärdet med beaktande i förhöjande riktning av återfall enligt 29 kap. 4 § BrB samt i sänkande riktning billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB och ungdom enligt 29 kap. 7 § BrB. Först därefter sker en tillämpning av påföljdsvalsreglerna i 30 kap.BrB.s. 509

3.Regleringen i 30 kap. 4 § första stycket andra meningen BrB där billighetsskälen ska ha särskild betydelse för presumtionen mot fängelse och hela det faktum att straffmätningen logiskt sett borde komma efter själva valet av påföljd, gör dock att beslutsgången framstår som allt annat än tydlig. Till detta kan läggas att motsvarande påverkan på grundpresumtionen inte enligt någon uttrycklig reglering gäller för unga lagöverträdare (ungdomsrabatten enligt 29 kap. 7 § BrB nämns inte alls i 30 kap.), samtidigt som det beträffande denna kategori i stället finns särskilda tilläggskrav i 30 kap. 5 § BrB där det krävs synnerliga (under 18 år) eller särskilda skäl (under 21 år) för att fängelse ska kunna dömas ut. Innebörden enligt mer strikt tillämpning av lagreglerna synes därför medföra att det beträffande unga lagöverträdare finns särskilda motpresumtioner samtidigt som den grundläggande presumtionen självklart gäller även för dem.s. 510

4.Med tanke på kraven i 30 kap. 5 § BrB är det också rimligt att tänka sig att de särskilda skäl som enligt 30 kap. 7 § andra stycket eller 30 kap. 9 § andra stycket BrB krävs för att bryta en presumtion för fängelse som påföljd och i stället bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, inte behöver vara av samma tyngd som beträffande äldre lagöverträdare, men detta framgår knappast av dagens reglering (särskilda skäl för att bryta fängelsepresumtionen ställs mot särskilda eller synnerliga skäl som krav för att bestämma påföljden till fängelse).s. 510

5.Det kan därför konstateras att den nuvarande beslutsgången vare sig är särskilt klar eller tydligt framgår av dagens regelsystem.s. 510

6.Det nuvarande systemet är inte heller tillräckligt transparent. I vart fall när det gäller den ”net-widening” som skett när det gäller tillämpningsområdet för samhällstjänst är det inte en alltför vild gissning att skälen för denna mera har dikterats av en önskan att i vissa situationer något kunna skärpa en icke-frihetsberövande påföljd än av att — som var tanken med reformen — förbehålla påföljdskombinationen för de situationer där det rör sig om att byta ut ett konkret fängelsehot, dvs. när det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB i sig föreligger en presumtion för fängelse, mot en mera human men ändå rimligt ingripande påföljd. Även om det inte går att skylla på själva utformningen av regelsystemet i denna fråga, inbjuder redan det faktum att samhällstjänst inte är en egen påföljd utan måste hängas på en villkorlig dom eller en skyddstillsyn till den här formen av utvidgning av tillämpningsområdet; en företeelse som även har bekräftats i en del rättsfall från HD. Det mest talande exemplet i underrättspraxis är annars påföljdsvalet vid misshandelsbrott där det numera ytterst sällan döms till villkorlig dom och böter när det inte föreligger provokation eller någon annan förmildrande omständighet, trots att det inte var ovanligt före införandet av möjligheten att förena en villkorlig dom med samhällstjänst. Vid utformningen av ett reformerat system är det därför viktigt att förebygga den här typen av rättsutveckling, som har skett vid sidan av de egentliga kriterierna för samhällstjänst.s. 510