Jfr även NJA 1989 s. 870.
Hänvisas från p. 2 (s. 450)
1.1. Det nuvarande påföljdssystemet bygger i grunden på principer om proportionalitet och ekvivalens. Samtidigt kan emellertid sägas att påföljdssystemet är differentierat och i inte obetydlig utsträckning tillåter att andra bestraffningsideologier ges ett reellt genomslag. Fråga är inte — och har aldrig varit — om ett system som strikt bygger på proportionalitet (ett sådant system kan antagligen aldrig framstå som annat än brutalt och orättvist).s. 450
2.2. Som ett enkelt exempel kan nämnas att flera av de särskilda skäl för skyddstillsyn som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket brottsbalken i huvudsak måste anses bygga på närmast individualpreventiva tankegångar. Ett annat exempel kan vara att allmänpreventiva hänsyn ges ett inte obetydligt genomslag bl.a. genom hänvisningen i 30 kap. 4 § till stickordet ”brottslighetens art”. Vi kan sålunda sägas ha ett system som i grunden avses bygga på tankar om proportionalitet och ekvivalens men som, åtminstone inom vissa ramar, öppnar för att tillmäta också andra hänsyn betydelse.s. 450
3.3. Av direktiven framgår att denna inriktning på påföljdssystemet i princip skall bestå. I direktiven kan man läsa bl.a. om ”proportionalitet och konsekvens” samt ”proportionalitet och likabehandling” som ett slags grundläggande intressen, men det finns också hänvisningar till individualpreventivt tankegods, till brottsoffers intressen, liksom till intresset av att systemet präglas av humanitet och respekt för individen. Detta kommer till uttryck bl.a. i följande formulering: ”Reformarbetet på påföljdsområdet har inneburit att individualpreventiva hänsyn fått en minskad betydelse. Brottet, och inte brottslingen, är i ökad utsträckning i centrum vid bedömningarna. Hänsyn till brottsoffren tillmäts också ökad betydelse. Denna utveckling bör fortsätta. Att principer om proportionalitet och likabehandling betonas utesluter inte att även personliga omständigheter kan beaktas vid påföljdsbestämningen.” Detta ställningstagande torde förvåna få. Ingen har nog egentligen föreställt sig vare sig en uppgörelse med för systemet grundläggande principer eller en långtgående renodling i riktning mot proportionalitet och ekvivalens.s. 451
4.4. Om man tar sin utgångspunkt i en tänkt straffvärdeskala som sträcker sig från lägsta antalet böter och som sedan, via övergången från böter till fängelse, sträcker sig upp mot fängelsemaximum (dvs. fängelse på livstid) så blir det emellertid tydligt att det område där brytningen mellan olika bestraffningsideologier får sitt egentliga genomslag är ganska begränsat. I huvudsak handlar det — om vi tillåter oss att bortse från specialfall (t.ex. fall där det föreligger ett påtagligt vårdbehov) — om området mellan 14 dagars fängelse och 1 års fängelse. På bötesnivå och på nivån över 12 månaders fängelse utdöms som huvudregel det straff som straffvärdet anger som förtjänt. Detta betyder att vi när vi talar om en reform av påföljdssystemet i allt väsentligt syftar på en reform av denna del av systemet. Den stora och avgörande frågan är följande: Vad skall ske med dem som begår brott som inte ligger på bötesnivå, men heller inte är så allvarliga att någon annan påföljd än fängelse i praktiken inte kommer ifråga? 5. Jag avser nu att, med utgångspunkt i det sagda, försöka peka på de frågor som enligt min mening i första hand är viktiga att lyfta i det fortsatta reformarbetet. Redan innan så sker skulle jag emellertid i anslutning till frågan om differentiering vilja uppmärksamma att det enligt min uppfattning är en väsentlig skillnad mellan att, med hänvisning till t.ex. preventiva överväganden, avvika från vad proportionaliteten kräver i privilegierande riktning (t.ex. att med hänvisning till preventionsanknutna skäl motivera att fängelse inte döms ut) och att göra det i skärpande riktning (t.ex. att med hänvisning till preventiva argument motivera att fängelse döms ut). Detta har att göra med att proportionalitet ytterst handlar om förtjänst som ett slags legitimitetsgrund för att påföra bestraffning och det är naturligtvis något helt annat att inte fullt ut drabbas av det straff man förtjänar än att drabbas av mer straff än man förtjänar. Även om det också vad gäller avvikelser i privilegierande riktning finns skäl att vara noga med att upprätthålla allmänna krav på likabehandling, konsekvens osv. är det tydligt att sådana avvikelser är långt mindre betänkliga än avvikelser i den andra riktningen.s. 451
5.6. Jag kommer i det följande att utgå ifrån dels att systemets grundläggande struktur med en uppdelning i straffmätning och påföljdsval kommer att bestå, dels att det också fortsatt skall finnas något slags presumtion mot fängelse (dvs. att fängelse inte skall väljas som ett förstahandsalternativ så snart straffvärdet ligger på fängelsenivå). Jag utgår också ifrån att böter och fängelse fortsatt avses ligga ”kant i kant” på den skala som används för att bestämma ett brotts konkreta straffvärde, dvs. att ett straffvärde motsvarande böter alltid är lägre än ett straffvärde motsvarande fängelse.s. 452