Närliggande

13.Av visst indirekt internationellt processrättsligt intresse är också brottmålet NJA 2008 s. 780, där en fader var åtalad för egenmäktighet med barn eftersom han vägrade att medverka till och försvårade återlämnande till modern i Sverige av barn som han dessförinnan olovligen bortfört till Libanon (för detta bortförande hade han redan tidigare blivit dömd och avtjänat straffet). Sedan fadern vid en domstol i Libanon väckt vårdnadstalan intervenerade barnens farfar i det libanesiska förfarandet och tillerkändes vårdnaden om barnet. I det aktuella svenska brottmålet gick gärningsbeskrivningen ut på att fadern försvårade barnens återvändande till Sverige och modern (som i svenska ögon var deras vårdnadshavare) genom att han bl.a. medverkade i den libanesiska förfarandet, underlät att återkalla den generalfullmakt som han ställt ut för barnens farfar och underlät att i Libanon medge moderns talan angående vårdnaden. HD uttalade att någon som obehörigen bortfört ett barn kan göra sig skyldig till (fortsatt) egenmäktighet med barn genom att underlåta att medverka till att barnet återförs trots att han har möjlighet att påverka situationen, men att processhandlingar, som någon inom ramen för en utländsk vårdnadsprocess vidtar eller underlåter att vidta i enlighet med rättssystemet i det främmande landet, i princip inte bör kunna föranleda ansvar enligt 7 kap. 4 § brottsbalken. Faderns medverkan i ”en legitim civilrättslig process i Libanon” kunde därför enligt HD inte utgöra en enligt detta lagrum straffbar gärning. — Det är värt att notera att den libanesiska processen av HD kvalificerades som ”legitim” trots att libanesiska vårdnadsdomar i princip inte gäller i Sverige och trots att den libanesiska processen kom till stånd till följd av att barnen olovligen bortförts från Sverige till Libanon. Den svenska inställningen skiljer sig väsentligt från attityden i exempelvis England, där man inte tvekar att vid behov genom s.k. anti-suit injunctions förbjuda och bestraffa processande i andra länder (jfr t.ex. EG-domstolens dom i saken Turner v. Grovit, mål C-159/02).s. 51