Närliggande

4.I NJA 2008 s. 660 fick HD ta ställning till svarandens påstående att ett amerikanskt (i delstaten New York hemmahörande) dödsbos talan fick avvisas eftersom dödsboet saknade partsbehörighet i Sverige och dessutom företräddes av en icke-behörig företrädare. HD kom fram till att partshabiliteten skulle avgöras med tillämpning av dödsboets personalstatut, dvs. lagen i New York. Efter att med biträde av UD ha inhämtat en utredning om innehållet i New Yorks rättsordning konstaterade HD att ett dödsbo har rättskapacitet och kan väcka talan och uppträda som part i en rättegång i New York och därmed också vid svensk domstol. Detta gällde trots att en dödsboförvaltning rörande samma arvlåtare hade anordnats även i Sverige. Även frågan om vem som äger företräda det amerikanska dödsboet bedömdes enligt dess personalstatut (”den lag som reglerar dödsboets rättsliga ställning”), så att den person som av domstolen i New York utsetts till dödsboets ”administrator” ansågs behörig att företräda dödsboet även vid svensk domstol. — Av HD:s beslut framgår bl.a. att när dödsboförvaltning efter en och samma arvlåtare sker i flera länder så uppstår parallella dödsbon vilkas rättssubjektivitet och företrädarskap bedöms var för sig och enligt olika rättssystem. I samma beslut gjorde HD vissa uttalanden vilka, trots att de inte var avgörande för utgången, synes bekräfta huvudprincipen att personer som har såväl svenskt som utländskt medborgarskap i internationellt privat- och processrättsliga sammanhang i princip skall behandlas som svenska medborgare. Enligt HD var 2 kap. 5 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, enligt vilken boutredning, bodelning och arvskifte efter svensk medborgare skall omfatta även egendom i utlandet, tilllämplig ”med hänvisning till H.M:s svenska medborgarskap och oavsett att han var medborgare också i USA”.s. 42