Stycket

7.I saken Kommissionen v. Luxemburg (mål C-319/06) uttalade sig EGdomstolen den 19 juni 2008 om tolkningen av EG-direktivet nr 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Enligt direktivets artikel 3(1) skall medlemsstaterna, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att till deras territorium utstationerade arbetstagare på ett antal uppräknade punkter tillförsäkras arbets- och anställningsvillkor enligt deras (värdlandets) lag. Artikel 3(10) stadgar att direktivet inte hindrar att medlemsstaterna, i enlighet med EG-fördraget, på samma villkor ålägger de nationella företagen och företagen från andra medlemsstater arbets- och anställningsvillkor på andra områden än de som anges i artikel 3(1), förutsatt att bestämmelserna rör ordre public. Storhertigdömet Luxemburg har i en lag från 2002 förklarat ett antal luxemburgska arbetsrättsliga bestämmelser vara internationellt tvingande. Denna lista gick i vissa avseenden längre än uppräkningen i utstationeringsdirektivets artikel 3(1), vilket enligt Kommissionen utgjorde ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster inom Gemenskapen. Enligt EG-domstolen anger artikel 3(1) i princip uttömmande på vilka områden medlemsstaterna kan besluta att värdlandets lag har företräde. Den avvikelse som utgörs av artikel 3(10) skall tolkas restriktivt och dess räckvidd kan inte bestämmas ensidigt av varje medlemsstat. Artikel 3(10) omfattar enligt domstolen endast sådana tvingande bestämmelser från vilka inga undantag kan göras och vilka, genom sin art och sitt syfte, uppfyller tvingande krav av allmänintresse. EGdomstolen gick sedan igenom de aktuella luxemburgska föreskrifterna, avseende bl.a. anställningsavtalets form, automatisk justering av lönerna, deltidsarbete och kollektivavtal, och kom fram till att de inte uppfyllde dessa krav, vilket gjorde att Luxemburg genom att förklara dem vara internationellt tvingande brutit mot såväl utstationeringsdirektivet som EG-fördragets artiklar 49 och 50 om fri rörlighet för tjänster. — Som exempel på internationellt tvingande regler brukar i Sverige nämnas de svenska reglerna om anställningsskydd, i vilkas förarbeten man kan läsa att ”lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utföres i landet blir underkastat lagen” (prop. 1973:129 s. 229). Reglerna i lagen om anställningsskydd har således vid arbete i Sverige ansetts tillämpliga oavsett anställningsavtalets lag (jfr AD 2001 nr 110). Anställningsskyddet nämns dock inte i utstationeringsdirektivets artikel 3(1) och EGdomstolens dom tyder på att man i Sverige inte längre får lov att tilllämpa de svenska anställningsskyddsreglerna på till Sverige från andra medlemsstater utstationerade arbetstagare. Se också EG-domstolens dom i saken Laval v. Svenska Byggnadsarbetareförbundet (mål C-341/05) och SOU 2008:123 s. 280–281 och jfr AD 2006 nr 97 i avsnitt 4.2 nedan. 2.3 Kringgåendeläran (fraude à la loi) I RÅ 2008 ref. 82 hade två svenska och såvitt man kan se i Sverige hemmahörande män ingått äktenskap i Kanada eftersom samkönade äktenskap vid den aktuella tiden inte kunde ingås i Sverige. Samtliga instanser vägrade att i den svenska folkbokföringen registrera paret som gifta, huvudsakligen eftersom termen äktenskap enligt då gällande svensk rätt avsåg en förening mellan en man och en kvinna. De ansågs i stället att i svenska ögon ha blivit registrerade partner. — Av intresse i förevarande sammanhang är att parets avsikt att kringgå svensk rätt inte synes ha tillmätts någon självständig betydelse för utgången. Regeringsrätten hänvisade dock också till 1 kap. 8a § (referatet hänvisar felaktigt till 8 §) i lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som gör det i praktiken omöjligt att genom vigsel i utlandet kringgå svenska äktenskapshinder när någon av parterna är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Detta stadgande hindrar emellertid inte att sådana parter, vilka båda är utomlands stadigvarande bosatta utlänningar, kringgår sitt lands äktenskapshinder genom att med verkan här i riket gifta sig i ett annat främmande land. Ett försök till sådant kringgående genom giftermål i Sverige hindras i viss mån av 1 kap. 1 § 2 st. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Avgörandet diskuteras vidare i avsnitt 3.2 nedan.s. 36