3 · Polisen som custor

1.3.1 Inledning Polisen kan i olika sammanhang komma i situationen att den omhändertar enskild egendom, eller med andra ord att den blir custor. Situationerna sträcker sig från beslagtagande av egendom enligt 27 kap. rättegångsbalken via omhändertagande av sjöfynd enligt 1 § lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd och 1 § förordning (1984:985) om handläggningen av ärenden rörande sjöfynd, till ärenden enligt 2 § lag (1938:121) om hittegods. Situationerna sträcker sig med andra ord från området för högst påtagliga myndighetsingripanden (beslag) till området där polismyndigheten närmast fyller en samhällelig servicefunktion (hittegods).s. 325

2.Ser man på Polisens egna föreskrifter och allmänna råd, faller detta vidsträckta område sönder i de två olika grupper av fall som nämndes redan inledningsvis i denna artikel, nämligen dels å ena sidan beslagtagande och andra besläktade ingripanden, dels å andra sidan omhändertagande av gods enligt bestämmelser om upphittad eller kvarglömd egendom. Således regleras beslagssituationer och därmed besläktade fall i 1 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, medan Rikspolisstyrelsens allmänna råd 650-2 angående hantering m.m. av hittegods avser just hittegods och därmed besläktade situationer. Även här skall därför skiljas mellan dessa två situationer.s. 325

3.Båda områden regleras i de allmänna råden så att en figur står i centrum för uppmärksamheten och att andra, besläktade, figurer regleras i anslutning till den prototypiska situationen. För ingripandesituationerna utgör beslag den prototypiska åtgärden; för servicesituationerna utgör hittgodslagen det typiska fallet. Här nedan skall först reglerna om vårdplikt avseende beslagtagen egendom undersökas, varpå följer en undersökning avseende förfarandet med hittegods. 3.2 Beslag 3.2.1 Inledning Det finns inga särskilda bestämmelser i rättegångsbalken om statens ersättningsansvar i det fall att förvarad eller beslagtagen egendom skulle skadas, förstöras eller tappas bort. Istället måste frågor av detta slag bedömas med utgångspunkt i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. De nedan diskuterade rättsfallen utgår därför från denna bestämmelse.s. 325

4.Enligt 27 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken kan beslagtagen egendom lämnas kvar i innehavarens besittning. Enligt stadgandets andra stycke får innehavaren i detta fall — och förutsatt att egendomen inte förseglats — också nyttja egendomen. Stadgandet innebär att beslagtagen egendom väl kan vara i en enskild custors faktiska vård. I enlighet med det ovan sagda har det allmänna i dessa fall det legala custodieansvaret från tidpunkten för beslaget och är gentemot ägaren ansvarigt i samma mån som den faktiska custorn. Väljer ägaren att vända sig mot det allmänna i ett fall där den faktiska custorn givit upphov till skadan, har det allmänna regressrätt mot den faktiska custorn. Det slutliga ansvaret stannar alltså hos den faktiska custorn. 3.2.2 Vårdpliktens innehåll 3.2.2.1 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken och dess förarbeten Den mest fullödiga och ändå mycket knapphändiga beskrivningen av vårdpliktens innehåll i rättegångsbalkens egna bestämmelser finns i 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken, som lyder: Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed. Med andra ord föreligger en skyldighet att bevara egendomen i samma tillstånd som när den togs i beslag. Vidare följer av ordalagen en skyldighet att veta var egendomen finns (”att det icke förbytes”) och att tillse att inte ”missbruk” sker med den. Vad som skall anses vara ”missbruk” går inte att utläsa av lagtexten.s. 326

5.I förarbetena till rättegångsbalken sägs i princip ingenting om vårdpliktens innehåll. Det enda som sägs rör situationen då det beslagtagna föremålet lämnas i innehavarens besittning: Innehavaren bör äga rätt att nyttja föremålet; dock bör förbud däremot kunna meddelas, om ändamålet med beslaget eljest skulle äventyras. Det sägs dock att föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken ”i huvudsak” överensstämmer med innehållet i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Denna lag vilade i här relevanta avseenden i sin tur på ett inom Justitiedepartementet framtaget lagförslag som 1920 framlades inför Lagrådet för yttrande. I detta förslag stadgades i 3 kap. 6 § 3 st.: Föremål, som tagits i beslag eller satts under skingringsförbud, skall så vårdas, att det ej kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas. Det är alltså i detta förslag som dagens lydelse av 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken har sitt ursprung.s. 326

6.Bestämmelsen har aldrig motiverats eller diskuterats i detalj. Det enda uttalande som kunnat finnas härstammar från justitierådet Leijonhufvud och avser just det ursprungliga förslaget 1920. Justitierådet uttalade sig dock inte om vårdpliktens innehåll, utan endast om att den vårdplikt som i förekommande fall kan åvila enskilda vid tiden för förslaget inte var straffsanktionerad (och enligt Leijonhufvuds mening inte heller borde vara det), och att därför vårdplikten endast bör åvila myndigheten. Detta utgör ett resonemang, inte om vårdpliktens innehåll, utan om frågan vem som skall bära vårdplikten. Uttalandet har alltså ingen bäring på diskussionen här.s. 327

7.Detta innebär i sin tur att förarbetena till rättegångsbalken och dess föregångare inte ger upplysning om vad som konkret skall anses följa av vårdpliktsbestämmelsen i 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken. Ledning måste alltså sökas på annat håll. 3.2.2.2 Myndighetsföreskrifter i anledning av bestämmelsen RPSFS 2000:56 FAP 102-2 om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar uppehåller sig med ett undantag inte vid vårdpliktens egentliga innehåll, utan reglerar rutiner avseende dokumentation av beslagtagen egendom och dess försäljning. Dokumentationsregler finns i 2 till 6 kap. i föreskriften och kan på sin höjd anses utgöra en aspekt av vårdplikten, nämligen i så måtto att de skall säkerställa att egendomen vid behov kan finnas och utlämnas, vilket kan anses utgöra ett led i säkerställandet av att egendomen ”icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed”. Dokumentationen utgör därmed en förvaltningsåtgärd som skall säkerställa att den egentliga vårdplikten kan uppfyllas, och kan på så sätt endast anses utgöra en vårdrelaterad åtgärd, inte någon åtgärd som direkt påverkar vården av egendomen. Jag kommer att särskilt behandla dokumentationsreglernas innebörd nedan.s. 327

8.Kapitel 8 till 11 stadgar regler om kungörelse, försäljning av egendom och redovisning av influtna medel och berör således inte heller den egentliga vårdplikten. Kapitel 12 lämnar avslutningsvis det allmänna rådet att lokala polismyndigheter bör besluta lokala föreskrifter avseende förfarandet med egendom som avses i lagen. Endast i föreskriftens 7 kap. finns vissa särskilda bestämmelser om pengar, aktier, obligationer med mera som stadgar om vårdpliktens innehåll i mera konkret bemärkelse: här stadgas hur i vissa avseenden faktiskt skall förfaras med egendomen.s. 328

9.Kapitlet omfattar två typer av vård, nämligen dels ett system som avser beslagtagna svenska pengar eller pengar som trätt i beslagtaget gods ställe, dels ett system för obligationer, andra liknande värdehandlingar och utländsk valuta. Gemensamt för båda systemen är att två anställda skall förordnas att i förening kunna förfoga över egendomen. I övrigt gäller att pengar skall göras räntebärande och att värdepapper skall förvaras i bankfack eller annat utrymme som uppfyller motsvarande säkerhetskrav. Huvudsyftet i bestämmelserna tycks för värdepapprens del ligga i stöldsäkerheten. I övrigt rör det sig om att säkerställa att värdepapper och pengar skall ge den avkastning som de kan ge.s. 328

10.RPSFS 2000:56 kan alltså i här relevant sammanhang sammanfattas på så sätt att polismyndighet skall noggrant dokumentera alla åtgärder som vidtas med avseende på egendom som omfattas av föreskriften. Värdepapper och pengar skall säkras mot stöld. Svenska pengar skall dessutom göras räntebärande. Detta är förstås tämligen rudimentärt och föga upplysande vad gäller frågan om vårdpliktens egentliga innehåll. Frågan är hur bestämmelserna fyllts ut i rättspraxis. 3.2.2.3 Rättspraxis Frågan om statens ansvar för fullgörande av Polisens vårdplikt har i några fall prövats i rättspraxis. De flesta fallen handlar dock inte om den egentliga vårdplikten — alltså åtgärder som vidtas med godset — utan om dokumentation och om utlämnande till rätt part; dessa aspekter skall behandlas särskilt nedan. Hur Polisen faktiskt skall förfara med beslagtagen egendom under den tid denna är i Polisens besittning framgår i de flesta fall inte.s. 328

11.Ett av de få fall i domstol som närmare behandlar vårdpliktens innehåll är det opublicerade avgörandet i målet T 8308-01 i Svea hovrätt. Målet gällde en camper som under beslagstiden på målsägandens begäran ställts upp på en privat bilfirmas område och därifrån stulits. Käranden i det efterföljande skadeståndsmålet begärde skadestånd av staten för den stulna campern under åberopande att fel eller försummelse begåtts vid förvaringen av campern.s. 329

12.Hovrätten fann att ”[a]vgörande är […] hur förvaringen av campern faktiskt har skett”. I detta avseende bedömde hovrätten huruvida de stöldskyddsåtgärder som vidtagits kunde anses ha varit adekvata och fann att så var fallet. Prövningen utmynnade i konstaterandet att: [e]nligt hovrätten är omständigheterna sådana att staten får anses ha gjort vad som rimligen kan krävas för att skydda den beslagtagna egendomen från stöld och andra olovliga angrepp utifrån. Central var alltså frågan huruvida de faktiskt vidtagna åtgärderna varit lämpliga ur stöldskyddssynvinkel, och denna fråga besvaras jakande. Härvid gjordes en inskränkning för rimlighet: hovrätten krävde inte det orimliga av statens företrädare. Med andra ord stöder detta fall tesen att myndighetens ansvar egentligen inte skiljer sig från det vanliga culpaansvar som åvilar enskilda custorer.s. 329

13.I samma riktning går Justitiekanslerns beslut i ärendet JK 1987 C. 4, där fråga var om förvaringen av en segelbåt som beslagtagits i samband med att dess ägare greps. Justitiekanslerns konkreta argumentation i beslutet präglas förvisso av den numera avskaffade tidigare standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen, men torde åtminstone i viss utsträckning ännu ha aktualitet. Justitiekanslern uttalade: Utredningen visar att polisen inte haft faktisk möjlighet att i anslutning till beslagstillfället lyfta båten ur vattnet, varför den satts lätt på grund. I denna situation har båten också förvarats inom inhägnat område. Även sedan båten överförts till ny förvaringsplats har den genom polisens försorg förvarats inom inhägnat område där bl.a. möjlighet fanns till bevakning. Enligt uppgift — vilket inte motsagts — har båten dagligen länspumpats på den nya förvaringsplatsen. Mot bakgrund av dessa uppgifter kan jag inte finna annat än att polisen vid förvaringen av den egendom som det varit fråga om och i den situation som förevarit gjort vad som rimligen kan begäras för att ge egendomen så god vård som möjligt. Justitiekanslern betonar alltså på samma sätt som hovrätten i ovan citerade fall de rimliga krav som kan ställas i den situation som förevarit. Vilka krav som är rimliga tycks avgöras med ledning den typ av egendom det är fråga om i ärendet.s. 329

14.För vissa typer av egendom gäller därför också logiskt riktigt speciella skyldigheter för Polisen som custor. I beslutet JK 1994 C. 13 var fråga om flygbiljetter som beslagtagits. Trots propåer därom från de misstänktas sida underlät polismyndigheten att återlämna biljetterna till flygbolaget, vilket medförde att inlösendagen för biljetterna passerade och dessa förföll utan möjlighet för de misstänkta att när beslaget hävdes återfå sina pengar. Justitiekanslern påpekar i beslutet det allmännas depositarieliknande ansvar för beslagtagen egendom och uttalar vidare: Det kan givetvis diskuteras hur långt vårdansvaret sträcker sig. Med tanke på hur lagtexten har utformats torde det dock få ankomma på den förvarande myndigheten att bevaka att den omhändertagna egendomens värde inte går förlorat genom t.ex. yttre påverkan. Det finns enligt min mening starka skäl att anlägga liknande synpunkter när det gäller förvaring av värdehandlingar. Skulle exempelvis tiden för inlösen av en obligation gå ut under förvarstiden torde det sålunda få ankomma på förvararen att medverka till att obligationen verkligen löses in. På motsvarande sätt bör man se på den situation som föreligger i detta fall. Allmänt gäller alltså att egendom skall skyddas mot att gå förlorad genom yttre påverkan. Detta utsträcks av Justitiekanslern till att gälla bevakning av värdepappers ekonomiska värde. Polisen har med andra ord en skyldighet att bevaka värdepappers förfallodag och att i förekommande fall omvandla en fordring till kontanta medel.s. 330

15.I beslut den 11 februari 1999 tillerkände vidare Justitiekanslern sökanden skadestånd för att Polisen förstört ett beslagtaget utländskt körkort. Justitiekanslern konstaterade att någon rättsgrund för att förstöra körkortet inte fanns. Med andra ord får Polisen inte förstöra custodieegendom utan att det finns explicit stöd i författning för detta. Polisen har en grundläggande bevarandeplikt.s. 330

16.Hittills diskuterade praxis konkretiserar alltså vårdplikten i tre avseenden. Beslagtagen egendom får inte förstöras utan att det finns stöd i författning för detta. Under beslagstiden skall egendomen säkras mot stöld. Slutligen skall dess värde bevaras och skyddas mot yttre påverkan. Vilken mera konkret vård det är fråga om, avgörs med ledning av egendomens särart. Dessa konkretiseringar av vårdplikten är generella och formuleringarna i den anförda domen och i de anförda besluten är bredare än det enskilda fallet. Den således konkretiserade vårdplikten gäller alltså alla typer av föremål. Vårdpliktens innehåll tycks således inte ha med rättsgrunden beslag att göra, utan följer istället de krav som bevarandet av den beslagtagna egendomen ställer med hänsyn till det beslagtagnas egenskaper. 3.2.2.4 Särskilt om dokumentation Som tidigare sagts har dokumentation inget med den egentliga vården av ett föremål att göra. Snarare utgör dokumentation en förteckning över de åtgärder som vidtagits med ett visst föremål i ett enskilt fall. Dokumentationen är alltså en spegel av vårdplikten som inte får förväxlas med själva skyldigheten att vårda egendom.s. 330

17.Avseende beslag stadgas i 27 kap. 13 § rättegångsbalken bland annat att ”beslagtaget föremål [skall] noggrant beskrivas”, samt att den som drabbats av beslaget har rätt att av Polisen få bevis om beslaget. Dokumentationsskyldigheten har i några fall varit föremål för de rättstillämpande myndigheternas bedömning, dock har såvitt kunnat utrönas inte i något fall någon enskild fått ersättning av det allmänna endast på grund av att myndighetens tjänstemän slarvat med dokumentationen. Istället har bristerna renderat anmärkningar.s. 331

18.Bristande dokumentation kan dock få återverkningar på det allmännas ansvar genom det presumtionsansvar som går igen med custodia. Förvisso skall presumtionsansvaret inte behandlas i förevarande sammanhang, men det kan vara värt att påpeka att den bristande dokumentationen förvisso inte kan påverka själva culpabedömningen, men däremot myndighetens möjlighet att exculpera sig. Ett exempel utgörs av Justitiekanslerns beslut JK 1985 C. 12, där fråga var dels huruvida mynt över huvud taget tagits i beslag, dels om mynt som inte kunde återfinnas när beslaget hävdes. Justitiekanslern fann att dokumentation saknades såväl avseende vilka föremål som tagits i beslag vid det i målet aktuella tillfället — somlig (oförtecknad) egendom fanns kvar vid hävande av beslaget, somlig annan egendom (däribland mynten) inte —, som avseende hur det förfarits med den beslagtagna egendomen. Eftersom möjlighet saknades att utröna vad som hade hänt, kunde inte uteslutas att mynten förkommit på grund fel eller försummelse från polismyndighetens sida. Avsaknad av dokumentation ledde alltså till att det allmänna inte kunde exculpera sig. Ärendet visar tydligt dokumentationens funktion av bevissäkringsmekanism.s. 331

19.Dokumentationen — eller snarare brist på dokumentation — bör alltså inte anses utgöra någon del av vårdplikten, utan endast ett led i den bevissäkring som är nödvändig för att custorn skall kunna exculpera sig. Rättsregler och rättspraxis som rör dokumentation har således ingen bäring på vårdpliktens egentliga innehåll. 3.2.2.5 Särskilt om utlämnande Utlämnande till rätt part är endast i vidaste bemärkelse en aspekt av vårdplikten avseende själva föremålet, och det kan således diskuteras huruvida ämnet bör behandlas i förevarande sammanhang. Eftersom frågan dock i rättspraxis behandlas i samband med statens ansvar för custodia, kan några ord vara på sin plats. Beslag innebär en besittningsrubbning för visst godtaget ändamål. Om förutsättningar för beslagets bestånd inte längre är för handen skall det rubbade besittningsförhållandet återställas. Egendom skall utlämnas till den från vilken den tagits, utan att någon prövning görs om annans eventuella rätt till godset. Att någon annan gör gällande bättre rätt till egendomen eller att ifrågasättande av äganderätten förekommer är i princip utan betydelse. Domstol kan däremot om det i brottmålet förs talan om återställande av egendomen förordna att den skall utlämnas till annan än den hos vilken beslaget skett. Förundersökningsledare kan också under vissa omständigheter förordna att egendomen skall lämnas ut till annan än den berättigade. En sådan förutsättning kan föreligga om den hos vilken beslaget skett medger att egendomen utlämnas till annan eller om den som begär att utfå egendomen kan visa att han fått uppdrag från den hos vilken beslaget skett att hämta egendomen. Dessa torde vara de undantag som finns från huvudregeln. Denna principiella utgångspunkt har sedan det citerade JK-beslutet ändrats något. Numera gäller enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken att, om det är ”uppenbart” att målsägande eller någon som trätt i dennas ställa har bättre rätt till beslagtagen egendom, förundersökningsledaren får besluta att föremålet skall lämnas ut till henne. Undantaget är dock begränsat genom att det skall vara ”uppenbart” att den som begär utlämnande har bättre rätt. Propositionen talar om att det skall vara ”fullständigt klarlagt” att egendomen olovligen frånhänts målsäganden eller att den från vilken beslaget gjorts erkänner den sökandes bättre rätt eller har frånsagt sig sina anspråk på egendomen. Förändringen berör dock inte beslagets karaktär av besittningsrubbning och utgör endast ett marginellt avsteg från regeln att besittningen normalt skall återställas till den från vilken egendomen beslagtagits.s. 331

20.Staten kan bli skadeståndsskyldig om egendom utlämnas till fel part. Härvid görs dock en culpabedömning: misstag från Polisens sida kan principiellt sett vara försvarliga. Som vanligt vid custodia är det därvid custorn — Polisen — som har bevisbördan för att culpa inte förekommit, eller med andra ord att misstaget varit försvarligt.s. 332

21.Det mest slående i reglerna avseende utlämnande av beslagtagen egendom är att de återspeglar samma rättspolitiska överväganden som ligger bakom det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för enskilda avseende utlämnande av custodieegendom. Ett enskilt rättssubjekt får enligt 10 kap. 4 § brottsbalken inte vägra lämna ut custodiegods till den berättigade och bär också ett skadeståndsrättsligt ansvar när egendomen försvunnit i custorns vård. Det allmänna behandlas alltså i detta avseende inte på något annat sätt än enskilda rättssubjekt. Beslag utgör således ett begränsat avsteg från besittarens rätt till egendomen, men följer i övrigt samma materiella regler som andra lovliga och olovliga omhändertaganden av annans egendom. De anförda besluten avseende statens ansvar för korrekt utlämnande av beslagtagen egendom förtätar alltså de allmänna reglerna om ansvar för custodia. 3.3 Hittegods 3.3.1 Författningar och allmänna råd Hittegods skall enligt 2 § 1 st. hittegodslagen väl vårdas. Vad denna bestämmelse skall anses innebära, framgår inte av lagen och inte heller av den därtill anslutande kungörelsen (1938:677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods. Förarbetena ger inte heller någon upplysning.s. 333

22.Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd angående hantering av hittegods m.m. (RPS AR 650-2). Det är lite osäkert vilket tillämpningsområde som dessa allmänna råd skall anses ha. I rådens punkt 1 nämns en mängd olika författningar, medan det i de därefter följande punkterna konsekvent talas om hittegods och hittegodslagen. Det finns vidare en hänvisning till andra författningar än hittegodslagen i rådens punkt 2.1, första stycket in fine, och, beträffande sjöfynd, till RPSFS 2003:3 i punkt 2.1, fjärde stycket.s. 333

23.Mot denna bakgrund måste antas att de allmänna råden avseende hittegods har en i princip utfyllande funktion avseende omhändertaget gods som inte utgör hittegods. Råden måste antas utgöra lex generalis i förhållande till eventuella särskilda bestämmelser i andra författningar, vilket också skulle förklara författningshänvisningarna under punkten 1. I de uppräknade författningarna har inga uttalanden avseende vårdpliktens konkreta innehåll kunnat hittas. Några från råden avvikande särbestämmelser tycks alltså inte finnas. Förevarande diskussion av Polisens custodieansvar avseende hittegods är alltså representativ också för andra omhändertaganden av liknande karaktär.s. 333

24.Råden innehåller i tredje punkten tämligen detaljerade regler om hur hittegods skall vårdas. Allmänt sägs i punkt 3 att ”[h]ittegods skall förvaras väl ordnat och under betryggande skydd” och att det normalt skall förvaras hos Polisen. I vissa uppräknade fall kan hittegodset lämnas i upphittarens besittning, men då skall Polisen träffa avtal med upphittaren om ”lämpliga tillämpningsrutiner”. Det påminns också om att ”såväl polismyndigheten som hittegodsförvarande upphittare kan drabbas av skadeståndsskyldighet” om vårdplikten inte fullgörs.s. 334

25.Det sistnämnda uttalandet är oprecist formulerat. I den mån det avses att polismyndigheten och hittegodsförvarande upphittare samtidigt kan göra sig skadeståndsskyldiga, är detta enligt min mening felaktigt i vissa fall. Om upphittaren förvisso fullgjort sin skyldighet enligt 1 § hittegodslagen att anmäla fyndet, men inte gjort bruk av sin rätt enligt 2 § första stycket att överlämna godset till polismyndigheten och denna inte heller funnit skäl att omhänderta godset, har polismyndigheten på inget sätt gjort anspråk på att få bestämma över hittegodset. Myndigheten uppfyller därför i dessa fall inte villkoren för custodia och behöver därför inte fullgöra någon vårdplikt. Någon skadeståndsskyldighet kan alltså inte drabba Polisen i dessa fall.s. 334

26.Endast om Polisen fattat beslut att omhänderta godset, men av praktiska skäl anförtrott den faktiska vården till någon annan är det Polisen som ansvarar för föremålets vård. Har den faktiska vården anförtrotts åt någon annan, kan inte polismyndigheten gentemot ägaren hänvisa till tredje mans försummelse som ursäktsgrund. I detta fall kan alltså Polisen gentemot ägaren drabbas av skadeståndsskyldighet, men kan normalt regressvis föra anspråket vidare mot den faktiska custorn.s. 334

27.Den faktiska custorn torde också själv och direkt gentemot den berättigade svara för godsets vård, om den berättigade skulle välja att vända sig direkt mot den faktiska custorn istället för mot Polisen. I dessa fall har den faktiska custorn självfallet ingen möjlighet till regress mot Polisen.s. 334

28.Bortsett från denna oprecisa formulering betonar de allmänna råden i förevarande punkt huvudsakligen ordningen i förvaringen och att förvaringen skall ske under betryggande skydd för hittegodset. Ordningen i förvaringen torde avse möjligheten att hitta och identifiera hittegodset när ägaren frågar efter det. ”Betryggande skydd” kan tolkas på olika sätt, men torde främst avse skydd mot stöldrisken och mot försämring i hittegodset.s. 334

29.Övriga bestämmelser i RPS AR 650-2 punkt 3 uppehåller sig vid särskilda godskategorier. Således stadgas särskilda regler för gods som snabbt försämras, för djur, för gods med särskilt värde och några andra godsslag. Gemensamt för dessa regler är att de betonar kvaliteten i det utrymme eller den plats där godset skall förvaras. Exempelvis skall förvaring av husdjur ske hos lämplig fodervärd, medan explosiva varor skall förvaras i godkända utrymmen.s. 335

30.Det kan sammanfattningsvis sägas att de allmänna råden detaljerar vårdpliktens innehåll med ledning av godsslaget: i grunden ligger allmänna bestämmelser om betryggande förvaring, och dessa allmänna bestämmelser fylls sedan ut av mera detaljerade bestämmelser avseende vissa godstyper. Eftersom bestämmelserna avseende hittegods också måste antas vara analogiskt tillämpliga på enskild egendom som omhänderhas av Polisen på andra grunder än att egendomen utgör hittegods, kan sägas att vårdpliktens konkreta innehåll i huvudsak bestäms, inte av den rättsgrund på vilken Polisen innehar godset, utan av godsets egna egenskaper. 3.3.2 Rättspraxis I rättspraxis har jag kunnat hitta fyra beslut av Justitiekanslern som rör hittegods. Tre av dessa beslut rör frågan huruvida Polisen vid omhändertaganden av hittegods måste forska efter vem som äger godset. Avseende denna fråga gäller olika regler i olika situationer: medan Polisen inte är skyldig att efterforska ägaren till hittegods, måste efterforskningar ske när det gäller gods som tas omhand som led i en brottsutredning. Beslutet JK 1989 C. 14 gäller frågan huruvida polismyndigheten är skyldig att efterforska ägaren till anmält hittegods. Justitiekanslern konstaterar att någon sådan skyldighet inte finns, men att det är fast ordning inom polisen att göra vissa efterforskningar.s. 335

31.I Justitiekanslerns beslut den 30 december 2004 i ärende 3072-03-40 var fråga om ett liknande problem. En moped som omhändertagits av polisen hade efter mycket ytliga utredningar avseende ägarens identitet behandlats som hittegods och sålts på hittegodsauktion. Justitiekanslern fann att mopeden borde ha behandlats som stöldgods, och att polisen därför borde ha gjort mera grundliga försök att finna ägaren. Beslutet att utge skadestånd till sökanden grundades alltså på att polisen försummat sina polisiära åligganden att hitta ägaren till stöldgods, inte på någon försummad vårdplikt, och kan därför inte illustrera vårdpliktens innehåll.s. 335

32.Beslutet JK 1989 C.3 gällde en båt som av polisen enligt 6 § lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd på grund av sitt ringa värde utlämnats till bärgaren. Bärgaren hade sålt båten vidare till tredje man. Justitiekanslern fann att omständigheterna när båten upphittades inte var sådana att den borde ha behandlats som sjöfynd och tillerkände därför den ursprungliga ägaren skadestånd för sin förlust av båten. Skadeståndsbeslutet grundades alltså på klassificeringen omständigheterna vid båtens omhändertagande, inte på den (bristande) vård som kommit båten till del. Inte heller detta beslut belyser därför vårdpliktens innehåll. Vid efterforskande av ägaren till omhändertaget gods — som alltså har inte med den egentliga vårdplikten att göra — gör sig olika rättspolitiska hänsyn gällande: medan det vid brottsutredningar finns ett allmänt intresse av att ägaren identifieras och återfår sin egendom, kan det vid hittegods på mycket goda grunder anses vara ägarens sak att forska efter sin egendom. Brottsutredningar är del av kärnan i Polisens verksamhet, och av denna anledning är dess skyldigheter mera omfattande. Jag anser därför skyldigheten att efterforska ägaren utgöra en incidens av den brottsutredande verksamheten, så att alltså variationerna i ansvaret vad gäller efterforskningen av ägaren inte har någon bäring på den diskussionen om vårdpliktens innehåll.s. 336

33.Det enda beslut som närmare behandlar vårdpliktens konkreta innehåll är beslutet JK 1989 C. 7. Ärendet gällde en upphittad plånbok som omhändertagits av en polisman och sedan av denne lämnats obevakad på polisexpeditionens disk, varefter den förkommit. Justitiekanslern hänvisar till de allmänna råden RPS AR 650-2 och uttalandet där att värdesaker bör förvaras i värdeskåp. Det konstaterades att ”[h]andlingssättet utgör ett avsteg från tjänsteanvisningar och dessutom från sedvanlig aktsamhet” och skadestånd tillerkändes sökanden. Beslutet bekräftar att vårdpliktens innehåll bestäms av custodiegodsets egenskaper. 3.4 Sammanfattning: Polisen som custor Polisens ansvar för custodieegendom kan sammanfattas på följande sätt. Det finns inget objektivt ansvar för custodiegods, utan ansvaret utgörs av det vanliga culpaansvaret. Bevisbördan är dock omkastad (presumtionsansvar). När polismyndigheten tagit ett föremål om hand, ansvarar den som legal custor för egendomen även om godset skulle lämnas i någon faktisk custors vård. I förekommande fall har polismyndigheten ett regressanspråk mot den faktiska custorn.s. 336

34.Egendomen skall väl vårdas. I detta ligger att den skall bevaras och inte får förstöras samt att den skall skyddas mot stöld. Vidare måste rimliga krav på aktiv vård av egendomen uppfyllas. Som vid alla culpabedömningar är det närmare innehållet i dessa krav beroende på situationen, men allmänt kan sägas att kraven varierar beroende på vilken typ av egendom som det är fråga om. Värdepappers ekonomiska värde skall bevaras, plånböcker skall låsas in och djur lämnas till lämplig fodervärd. Däremot finns i materialet inget som skulle antyda att rättsgrunden för Polisens innehav av enskilds egendom — alltså huruvida det rör sig om ett något mera påtagligt myndighetsingripande eller en mera servicebetonad åtgärd — skulle ha återverkningar på vårdpliktens närmare utformning.s. 337