I ljuset av viss annan rättspraxis avseende statens möjligheter till regress för myndigheters kostnader kan i och för sig betvivlas huruvida staten har någon regressrätt över huvud taget. Jfr NJA 1950 s. 610, NJA 2004 s. 566 och NJA 2001 s. 627. Det kan dock sägas att dessa rättsfall rör kärnan i myndigheternas uppgifter. Vårdplikten avseende omhändertagen egendom utgör däremot en incidens av myndighetens fullgörande av sina uppgifter, inte någon direkt och central uppgift för myndigheten.
Hänvisas från p. 7 (s. 324)
1.2.1 Det allmännas principiella ansvar för custodia I de flesta fall då det allmänna omhändertar enskilds egendom stadgas förvisso om någon form av vårdplikt, men denna är inte särskilt sanktionerad. Således stadgas i exempelvis 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken att beslagtagen egendom skall väl vårdas, men det finns ingen sanktion i rättegångsbalken för försummelser av denna skyldighet. Bestämmelsen och dess motsvarigheter på annat håll sanktioneras istället genom stadgandet om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.s. 321
2.I förarbetena till skadeståndslagen diskuteras det allmännas ansvar för omhändertaganden av enskilds egendom. Departementschefen uttalade att det allmänna som huvudregel bör svara på samma sätt som en privat depositarie, men att det för speciella fall skulle kunna tänkas att ansvaret bör svara strängare än så. Frågan är alltså huruvida utvecklingen efter skadeståndslagens tillkomst inneburit att ett strängare ansvar tillämpas i någon eller några situationer.s. 322
3.På flera håll i litteraturen anförs att ansvaret i dessa situationer liknar det privaträttsliga ansvaret för deposition. Bengtsson uttalar att custodieansvaret vilar på en ordinär culpabedömning, låt vara att statens ansvar processuellt kan vara förstärkt med en presumtion för att vållande förekommit (och alltså utgör ett presumtionsansvar). Även Hellner och Radetzki skriver att de fel som kan tänkas förekomma vid myndigheters ingripanden ofta ligger nära de som kan förekomma i privat verksamhet.s. 322
4.Jan Kleineman har särskilt uppehållit sig vid myndigheters ansvar för custodia. Efter att ha diskuterat några rättsfall konstaterar han att ”skillnaden mellan det rent privaträttsliga ansvaret och det allmännas ansvar inte i någon större utsträckning är framträdande.” Han jämför vidare myndigheternas ansvar med det ansvar som åvilar juridiska personer och uttalar sammanfattningsvis att det allmännas ansvar i dessa situationer inte på något särskilt sätt skiljer sig från ansvaret allmänt för juridiska personer.s. 322
5.De här refererade uttalandena innebär alltså att åtminstone vad gäller omhänderhavd egendom — custodia — myndigheters och privata aktörers ansvar är detsamma. Någon egentlig skillnad vad avser culpabedömningen tycks inte finnas. Detta resultat utgör utgångspunkten för följande undersökning av culpabedömningens närmare innehåll: speciella hänsyn till att det här rör sig om offentliga ansvarssubjekt kommer inte att tas. 2.2 Legal och faktisk custodia Det är inte givet att den som står ansvar som custor också fysiskt innehar egendomen. Min tentativa hypotes avseende det vid custodia gällande besittningskravet är att custorn ”snabbt, säkert och något så när obehindrat [skall kunna] sätta sig i omedelbar kontroll över föremålet över vilket besittning utövas”. Detta innebär att något krav på direkt och omedelbar besittning inte ställs. Terminologiskt kan man göra en skillnad mellan den som har bestämmandemakt över föremålet och den som faktiskt utövar den direkta och omedelbara besittningen genom att kalla den förra den legala, den senare den faktiska custorn.s. 322
6.För att det allmänna skall anses utgöra någon custor över huvud taget, måste det ha uppträtt som custor på något sätt, antingen genom ett beslut om omhändertagande eller rent faktiskt genom att det allmänna tagit besittning till godset. Dess företrädare måste alltså åtminstone på något sätt gjort anspråk att få bestämma över egendomen. Endast det faktum att en skada uppstår i sammanhang där det allmänna uppträder räcker inte ensamt för att utlösa ansvar. Det allmänna kan samtidigt inte undgå ansvar som legal custor genom att anlita en faktisk custor. Staten bär alltså ansvaret gentemot ägaren till ett beslagtaget föremål under den tid detta omhänderhas för det allmännas räkning, även om den faktiska vården anförtrotts någon tredje part. Detta innebär att det i vart fall inte är den faktiska custorn ensam som svarar gentemot ägaren för skador som uppkommer under den tid custodian varar. Det lämnar dock i förekommande fall öppet frågan om ansvarfördelningen mellan custorerna.s. 323
7.Eftersom ägaren av praktiska skäl i de flesta fall torde föredra att vända sig mot staten och dess djupa fickor istället för att vända sig mot en privat part, är det svårt att i rättspraxis hitta klara svar på frågan om ansvarsfördelningen mellan det allmänna som legal och en faktisk custor. Det som krävs skulle vara rättsfall om återkrav från staten mot den faktiska custorn eller ett fall i vilket ägaren vänt sitt anspråk direkt mot den faktiska custorn. Veterligen finns inget sådant rättsfall publicerat. Den slutliga ansvarsfördelningen mellan det allmänna som legal custor och faktiska custorer kan alltså inte med säkerhet fastställas.s. 324
8.Jag anser dock principiellt att det bör vara möjligt för staten att utöva regress mot den faktiska custorn. De allmänna reglerna om custodia adresserar faktiska såväl som legala custorer. Vård av beslagtagen egendom utgör inte någon kärnverksamhet för myndigheterna, vilket innebär att det allmänna genom utövande av regress inte övervältrar kostnader som skattebetalaren skall bära på enskilda rättssubjekt. Någon egentlig rättsteknisk eller rättspolitisk anledning att låta en faktisk custor slippa ifrån ansvaret för vården av egendomen kan jag inte heller se. Regressrätten bör med denna argumentation avse hela det belopp som staten utgivit.s. 324
9.Det innebär att det allmänna, när det omhändertar egendom som custor, är primärt ansvarigt för egendomens vård även i de fall där den faktiska vården anförtros någon tredje part. Det allmänna bör dock i förekommande fall ha möjlighet att utöva regress avseende sina kostnader mot den faktiska custorn, som således i sista hand blir ansvarig för vården av custodiegodset. Med denna tolkning ligger det allmännas ansvar för omhänderhavd egendom — och enskildas ansvar för egendom som omhänderhas å det allmännas vägnar — väl i linje med min tes om att det finns ett allmänt och tämligen enhetligt ansvar för custodia i svensk rätt.s. 324