Stycket

1.Kravet på försäkringstagarens återställande av egendomen som villkor för utbetalning torde vara vanligt i försäkringspraxis. Villkoret i sig kan därför inte påstås avvika från god försäkringsstandard enligt försäkringsrörelselagen. Inte nog med det, villkoret är till och med i viss mening numera lagfäst. Enligt 7 kap. 1 § 2 st. 1 p. FAL ska som ovan redovisats försäkringsersättning enligt huvudregeln betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten. Av 7 kap. 1 § 2 st. 2 p. följer att detta inte gäller om rätten till ersättning är beroende av att egendom repareras eller återanskaffas. Således ger denna konkret och precist utformade lagbestämmelse utrymme för försäkringsbolaget att numera bestämma just det som av HD bedömdes vara oskäligt, ja till och med uppenbart oskäligt. För ett halvsekel sedan besvarade Hellner frågan om huruvida oskälighet kunde föreligga trots att försäkringsvillkoren överensstämde med lag med att detta vore tvivelaktigt. Nu, och inte minst i ljuset av NJA 1998 s. 390 och i viss mån 2009 års fall, vet vi att svaret är jakande, något som till stor del kan förklaras av Hellners egen lagstiftargärning.s. 968