1.Kravet på försäkringstagarens återställande av egendomen som villkor för utbetalning torde vara vanligt i försäkringspraxis. Villkoret i sig kan därför inte påstås avvika från god försäkringsstandard enligt försäkringsrörelselagen. Inte nog med det, villkoret är till och med i viss mening numera lagfäst. Enligt 7 kap. 1 § 2 st. 1 p. FAL ska som ovan redovisats försäkringsersättning enligt huvudregeln betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten. Av 7 kap. 1 § 2 st. 2 p. följer att detta inte gäller om rätten till ersättning är beroende av att egendom repareras eller återanskaffas. Således ger denna konkret och precist utformade lagbestämmelse utrymme för försäkringsbolaget att numera bestämma just det som av HD bedömdes vara oskäligt, ja till och med uppenbart oskäligt. För ett halvsekel sedan besvarade Hellner frågan om huruvida oskälighet kunde föreligga trots att försäkringsvillkoren överensstämde med lag med att detta vore tvivelaktigt. Nu, och inte minst i ljuset av NJA 1998 s. 390 och i viss mån 2009 års fall, vet vi att svaret är jakande, något som till stor del kan förklaras av Hellners egen lagstiftargärning.s. 968
2.Är det möjligt att det egentligen är den ensidiga bestämmanderättens utövande som kan anses klandervärd, och att det är detta handlande som mer eller mindre isolerat gett upphov till oskäligheten? Skulle i så fall kravet på återställande ha godtagits om försäkringsvillkoren föreskrivit detta som enda ersättningsmetod? Nej, antagligen inte. Även om det kan vara den ensidiga bestämmanderättens utövande som medfört att oskäligheten framstått som uppenbar ger domskälen närmast intrycket att återställandekravet skulle ha underkänts ändå, med hänsyn till villkorets effekt på försäkringstagaren. Det oskäliga låg nog främst i att försäkringen blev värdelös för försäkringstagaren trots att försäkringsfall var konstaterat. Andra faktorer var sannolikt försäkringsbolagets vägran att förskottera sådana belopp som uppenbarligen skulle utgå, och att försäkringsbolagets vägran inte framstod som sakligt grundad, om man bortsåg från de obekräftade misstankarna om försäkringsbedrägeri.s. 968
3.Av rättsfallet kan man göra den i och för sig icke förvånande iakttagelsen att det mera fria handlingsstyrande och skälighetsinriktade godsedbegreppets avskaffande inom försäkringsrörelserätten, till förmån för ett mera liberalistiskt grundat sedbegrepp i bemärkelsen faktiskt tillämpad praxis, inte har medfört att allt vad som är vanligt förekommande i försäkringsvillkoren okritiskt accepteras i avtalsrättsligt hänseende. Partsautonomi och konkurrens genom premiesättning och produktdiversifiering är instrument som lagstiftaren hyser tilltro till, men det kan inte uppfattas som ett stöd för ett nygammalt laissez faire-tillstånd.s. 969
4.Regeln i 7 kap. 1 § 3 st. FAL om att utbetala förskott på uppenbart berättigade belopp är hämtad från upphävda 38 § 2 st. konsumentförsäkringslagen (1980:38). Förskottsplikten har alltså varit och är fortfarande tvingande i konsumentförsäkring men är numera också dispositiv i företagsförsäkring. En fråga som aldrig kunde komma till prövning i fallet, eftersom 1927 års FAL var tillämplig, är om den lagfästa förskottsbestämmelsen kan anses bortavtalad bara genom att utförliga skaderegleringsvillkor inte innehåller någon motsvarande regel. Benägenheten hos domstolarna att i ett sådant fall fylla ut avtalet med förskottsbestämmelsen är nog efter detta avgörande större, och det skulle sannolikt krävas en tydlig markering i försäkringsvillkoren för att den skulle anses effektivt bortavtalad. Rättsfallet visar också att det inte är säkert att försäkringsbolaget ens skulle ha haft framgång med en tydlig bortskrivning av bestämmelsen, när en sådan i sin tillämpning skulle utmana försäkringsförhållandets mera grundläggande avtalsförutsättningar. Förskottsplikten enligt bestämmelsen förefaller, i kombination med 36 § avtalslagen, ha semidispositiv verkan.s. 969
5.En underlåtenhet att tills vidare betala ut klarlagda försäkringsbelopp kan nog i och för sig godtas i de flesta återställandefall om underlåtenheten har stöd i försäkringsvillkoren, även om ränta ska utgå på de klarlagda beloppen om inte annat avtalats. Det kan tjäna syften som att minska incitamenten för försäkringsbedrägeri, att undvika återbetalningskrav av oförväntad överkompensation när skadans storlek väl är klarlagd, att förmå försäkringstagaren till ett snabbt avslut av försäkringsärendet, och till en allmän ordning och reda inte minst i små ärenden. Utövandet av en sådan innehållanderätt när försäkringstagaren därigenom berövas sin möjlighet att erhålla ersättning kan däremot inte tolereras, utan innefattar ett rättsmissbruk som bör stävjas.s. 969