Närliggande

3.Försäkringsbolags personrättsliga skyddsvärde i dessa hänseenden kan generellt antas vara lägre än för rättssubjekt i allmänhet. Även om uttrycket ”försäkringstjänster” förekommer, innebär försäkringsförhållandet samtidigt inte att naturagäldenären — försäkringsbolaget — ska utföra någon tjänst i sedvanlig mening, utan endast åta sig att ersätta skadan i händelse av försäkringsfall. Av domen följer att försäkringsbolag inte kan åläggas skyldigheter som ligger alltför långt utanför avtalsförhållandet. Inte ens kombinationen av att försäkringsbolaget emellanåt välvilligt valt att ombesörja administrationen vid entreprenader, försäkringsbolagets villkorsgrundade rätt att göra detta och 36 § avtalslagen gav underlag nog för att tillåta en ”alltför drastisk förändring av rättsförhållandet”, som ett åläggande att återuppföra byggnaderna skulle medföra. HD:s uttalande är formellt knutet till omständigheterna i det enskilda fallet men man kan ana att det har principiellt långtgående verkan när något sådant varken följer obligatoriskt av försäkringsvillkoren eller av ett i det enskilda fallet konstaterat åtagande från försäkringsbolagets sida. Vad beträffar andra mindre ekonomiskt och administrativt betungande tjänster kan ett annat synsätt möjligen göra sig gällande, naturligtvis med förbehåll för att detta inte blir så vanligt att det uppstår en konflikt med det relativa förbudet för försäkringsrörelse att ägna sig åt annat än försäkringsverksamhet. 4.2 Jämkning och dispositiv skaderegleringsrätt HD ansåg alltså att jämkning med stöd av 36 § avtalslagen ändå borde ske. Jämkning av försäkringsvillkor på grund av oskälighet är inte vanligt, men är heller inte någon okänd eller ens någon ny företeelse. Som föregångare till 36 § avtalslagen brukar framför allt jämkningsbestämmelsen 8 § lagen (1936:81) om skuldebrev anföras, men också 34 § 1927 års FAL, som i själva verket utgjorde en av förebilderna för skuldebrevslagens bestämmelse.s. 963