1.Allmänt Någon allmän lagregel om obehörig vinst, motsvarande de inledningsvis citerade reglerna i DCFR och BGB, finns inte i svensk rätt. Det finns förvisso en regel i 18 kap. 3 § handelsbalken som utgör ett visst författningsstöd för vinstbedömningar, men regelns praktiska implikationer framstår väl idag som begränsade (jmf. dock härvid 27 § i den betydligt modernare avtalslagen). Kapitlet är enligt sin rubrik i vart fall begränsat till sysslomanna- och ombudsmannaförhållanden vilket gör att regeln enbart omfattar en del av de situationer där vinstresonemang kan aktualiseras. Det gör att stödet för allmänna vinstresonemang får sökas annorstädes, närmare bestämt i praxis.s. 950
2.Det står härvid klart att Högsta domstolen utgår från att vinstargument har en roll att spela i båda de avseenden som ovan togs upp. HD använder sig således av vinstargument både som en motivering för normer och för att uttrycka att obehörig vinst är en självständig, allmän rättsprincip i svensk rätt. Vinstmotiveringar i Högsta domstolen: Exemplet condictio indebiti Misstagsbetalningar brukar betraktas som paradigmexemplet på när obehörig vinst-motiveringen gör sig gällande: Om en mottagare av en misstagsbetalning skulle få behålla pengarna skulle hon göra en obehörig vinst. Rätten till återbetalning i dessa situationer brukar i svensk rätt ofta betecknas som condictio indebiti.s. 950
3.Svensk rättsvetenskap har intagit en besynnerlig inställning till förhållandet mellan condictio indebiti och obehörig vinst. I den ledande framställningen om obehörig vinst i svensk rättsvetenskaplig historia, Jan Hellners avhandling, så är misstagsbetalningar helt undantagna. Nu måste man respektera att en författare i ett så mångfacetterat och svårfångat ämne som obehörig vinst måste avgränsa sitt undersökningsområde med en särskilt snäv passare. Ur ett samtida perspektiv framstår i alla fall en obehörig vinst-undersökning som undviker condictio indebiti som en skadeståndsundersökning som undviker culparegeln: Det är essentiella element som är oundgängliga för en förståelse av de övergripande frågeställningarna.s. 951
4.I Högsta domstolens praxis har således condictio indebiti uppfattats som sammanhängandes med obehörig vinst. I NJA 1999 s. 575 var frågan om en överföring som en bank gjort till följd av ett bedrägeri och som banken försökte kräva tillbaka. HD uttalar sig därvid generellt om condictio indebiti-regelns (HD betecknar det som principerna om condictio indebiti, i pluralform) position i svensk rätt. ”Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst.” Uttalandet utsattes för en svidande kritik av Jan Hellner, som menade att regeln stod på egna ben i svensk rätt och inte behövde stöd ”av vare sig läran om obehörig vinst eller förutsättningsläran, causaläran, ”kvasikontrakt”, implicerat villkor vid betalningen eller någon annan av de konstruktioner som förekommer.” Ur ett komparativrättsligt perspektiv framstår denna bredsida som märklig. Högsta domstolens argumentation ligger helt i linje med hur rätten till återbetalning vid misstagsbetalningar brukar betraktas i västerländska rättsordningar.s. 951
5.Högsta domstolens resonemang är tvärtom övertygande. Obehörig vinst-tankegången uppfattas överlag som ett viktigt motiv för condictio indebiti. Det finns djupa argument som talar för en sådan ordning. Det finns dessutom metodologiskt-instrumentella skäl som backar upp HD:s approach: Vinstargumentet som motivering för en princip som condictio indebiti kan hjälpa till att föra tankarna åt rätt håll i avvägningssituationer genom att tillhandahålla en rättspolitisk grundprincip. I förevarande sammanhang är det viktigaste med 1999 års dom att den ger ett gott exempel ur modern praxis på hur vinstmotiveringar kan användas av Högsta domstolen i paradigmatiska sammanhang. Det finns också andra exempel som skulle kunna anföras.s. 952
6.Det betyder inte att obehörig vinst-motiveringen kräver att alla misstagsbetalningar skall gå åter. Den flexibla inställning som praxis intagit till condictio indebiti, som innebär att misstagsbetalningar under vissa omständigheter inte medför rätt till återkravsrätt (t.ex. om mottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen), motsägs inte av att återkravsrätten motiveras med obehörig vinst-argument. Vinstargumentet skall inte betraktas som en rigid regel som kräver en viss rättsföljd i dessa fall, utan som en lösare princip som tillhandahåller ett slags normativt riktmärke. Vinstprincipen i Högsta domstolen Den största frågan för svensk rätt är om det kan sägas att det finns en allmän obehörig vinst-norm i svensk rätt, en allmän rättsprincip om obehörig vinst. Många svenska jurister skulle nog anta att det inte finns någon sådan allmän rättsprincip. Av senare HD-praxis får emellertid anses stå fullständigt klart att en sådan rättsprincip hör till gällande rätt. Två fall om ersättning för nyttande av fast egendom I NJA 1993 s. 13 hade en fastighetsägare begärt skadestånd från en underhyresgäst som kvarstannat i en lokal, efter att avtalet mellan fastighetsägaren och avtalsparten sagts upp. Något avtal mellan fastighetsägaren och underhyresgästen fanns således inte. Fastighetsägaren hävdade att kvarstannandet var brottsligt och att skadestånd skulle utgå enligt regeln i skadeståndslagen 2 kap. 4 § (numer 2 kap. 2 §) om ersättning för ren förmögenhetsskada vid brottslig gärning. Högsta domstolen fann att inget brott kunde läggas svaranden till last. Emellertid prövade domstolen anspråket under en annan ”rättsregel”. Genom att svaranden hade nyttjat fastighetens lokaler utan stöd i avtal uppstod, fastslog HD, en skyldighet att ersätta fastighetsägaren motsvarande skälig hyra. Fallet har tolkats som liggandes nära ersättning för obehörig vinst.s. 952
7.Här kan det noteras att HD alltså dömde ut ersättningen som skadestånd, och inte som någon annan typ av ersättning. Att det i praktiken var fråga om ett skadestånd med sitt idémässiga hemvist i ett vinstsynsätt står klart genom senare praxis.s. 953
8.I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens avtal slutat att gälla. Frågan var om massaansvar motsvarande kostnaden för hyra förelåg (vilket det gjorde). Detta senare fall är intressant för förevarande avseende eftersom HD i domen fick anledning att uttala sig om vad som egentligen var den rättsliga grunden i 1993 års fall. I 2007 års dom uttalades: ”Situationen [i konkursfallet] ter sig därmed likartad den som förelåg i rättsfallet NJA 1993 s. 13. I det rättsfallet slog HD fast att den som använde en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. Utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst.”s. 953
9.2007 års dom var, till skillnad från 1993 års dom, enhällig. Det fanns således ett robust stöd i HD i den senare sammansättningen för tolkningen att ett skadestånd kan utgå för att ersätta en obehörig vinst. Intressantare i detta sammanhang är emellertid att HD tydligt framhåller att obehörig vinst är en autonom rättsprincip i svensk rätt — kanske till och med flera rättsprinciper — vilket går bortom vinstargumentens implikationer för den skadeståndsrättsliga analysen. Domarna ger med andra ord tillsammans ett explicit stöd för obehörig vinst som självständig, allmän rättsprincip. Ett fordringsrättsligt fall Det kan framstå som vådligt att slå fast att obehörig vinst är en allmän rättsprincip med stöd enbart i de två fallen rörande anspråk på hyresersättning. Men det finns bredare underlag för karakteristiken än dessa avgöranden. Vinstresonemang förekommer i ett flertal avgöranden från senare tid, även om de understundom förs utan att uttrycket ”obehörig vinst” förekommer.s. 953
10.Ett i sammanhanget intressant avgörande från Högsta domstolen är domen från 24 juni 2009 (T1717-08), vilket inte tycks avsett att inkluderas i Nytt Juridiskt Arkiv (och inte heller finns tillgängligt på HD:s hemsida). Fallet är tydligt i sin inställning till obehörig vinst-principen som en allmän rättsprincip. Men omständigheterna var delvis oklara. En placeringsrådgivare hade kontorsgemenskap med en advokatbyrå. Placeringsrådgivaren hade i enlighet med ett uppdrag från en av advokatbyråns klienter VB föranstaltat om att pengar som var insatta på ett klientmedelskonto hos Nordea skulle föras över till ett företag i Monte Carlo, ”varefter beloppet synes ha försvunnit”. Placeringsrådgivaren, som alltså inte var anställd vid advokatbyrån, hade inte behörighet att disponera pengarna på klientmedelskontot. VB tog efter förlikning med advokatbyrån över det anspråk mot Nordea som advokatbyrån hävdat i egenskap av innehavare av klientmedelskontot. Domstolen konstaterade att byrån inte ratihaberat eller på annat sätt godtagit betalningen och att den därför inte kunde anses ha skett med befriande verkan för Nordea. Därefter skriver HD: ”En annan sak är att en skyldighet för Nordea att på nytt betala ut beloppet skulle kunna tänkas bilda underlag för ett återgångskrav från Nordea gentemot [VB] eller advokatbyrån grundat på principen om obehörig vinst, en ståndpunkt mot vilken även invändningar skulle vara tänkbara.” I sak bifölls VB:s talan, vilket inte tycks så förvånande eftersom hon nu övertagit advokatbyråns anspråk på banken. Det intressanta för förevarande vidkommande är emellertid att Högsta domstolen till synes utan tvekan anförde ”principen om obehörig vinst” — den här gången uttryckt i singularis-formen — som ett möjligt stöd för en återkravsrätt. Nu skall man i och för sig vara försiktig med att mjölka ett obiter dictum av detta slag, men den otvetydiga referensen till vinstprincipen får betraktas som ett tydligt tecken på att Högsta domstolens ledamöter inte delar den skepsis mot principen som tidigare präglat svensk rätt.s. 954