1.Utredningen utgår från att skadestånd som överstiger 100 miljoner kronor skulle vara alltför betungande för de fyra stora svenska revisionsnätverken (s. 112). Men den iakttagelsen bygger på den nuvarande situationen och det nuvarande rättsläget (vilket ju påverkar riskbilden avseende revisorernas skadeståndsansvar och därmed försäkringsmöjligheterna). I stället för att låsa fast rättstillämpningen vid ett rättsläge baserat på den nuvarande situationen bör, för det fall begränsningar anses nödvändiga, mer flexibla lösningar undersökas.s. 786
2.I utredningen skisseras tre olika modeller för hur revisorsansvaret skulle kunna beräknas och de förslag som behandlas i förevarande artikel presenteras som en hybrid mellan två av dessa modeller (s. 114). Det finns inte anledning att närmare gå in på dessa modeller utöver det förslag som lagts, men det kan konstateras att det finns problem med samtliga dessa modeller och att ingen av modellerna kan betraktas som flexibla i den nu aktuella bemärkelsen.s. 786
3.En alternativ ordning skulle kunna vara, för det fall den problemidentifiering som utredningen bygger på anses motivera ansvarsbegränsningar, att undersöka möjligheterna att införa någon form av jämkningsregler. Det är dock svårt att se hur sådana jämkningsregler skulle formuleras. Det finns redan idag jämkningsregler även i de regelverk som aktualiseras avseende revisorsansvaret. Viktigast är regeln i 29 kap. 5 § aktiebolagslagen (ABL) som också behandlas i utredningen (s. 73 f.). Denna anses uppenbarligen inte som tillräcklig för att motverka de risker som utredningen visar på.s. 786
4.Kanske tydligare jämkningsregler kan utgöra ett bättre alternativ. Till exempel skulle kanske en jämkningsregel som kan påminna om den (något kryptiska) regel skadeståndslagen tillhandahåller i 3 kap. 6 § — enligt vilken en arbetsgivares ansvar vid sakskada (liksom, teoretiskt, det allmännas ansvar) kan jämkas i förhållande till det försäkringsskydd i form av ansvarsförsäkring som skadevållaren har — kunna vara ett alternativ. I praktiken tycks regeln i skadeståndslagen innebära att om ett företag orsakar en sakskada som överstiger ansvarsförsäkringens belopp så begränsas ansvaret till ansvarsförsäkringsbeloppet för det fall ansvarsförsäkringen var av ett för verksamheten normalt slag. (Jmf. NJA 1996 s. 118.)s. 787
5.I och för sig torde skadeståndslagens regel enbart aktualiseras i fall där även den skadelidande har ett försäkringsskydd men det finns icke desto mindre en rättspolitiskt relevant parallell här: Företagares ansvar kan enligt lagrummet mer eller mindre regelmässigt jämkas ned till nivån för en adekvat ansvarsförsäkring som företaget tecknat. En lösning av det här slaget förutsätter dock att försäkringsvillkoren stipulerar beloppsbegränsningar. Sådana begränsningar gäller redan idag (utredningen, s. 76 f.) men dessa begränsningar anses tydligen inte vara tillräckliga för försäkringsbranschen att tillhandahålla försäkringar till premier som revisionsbolagen betraktar som rimliga. Möjligen går det att formulera en jämkningsregel, under intryck av försäkringsbolagens inställning, som undviker dessa problem.s. 787
6.Det kan härvid noteras att det enligt de flesta av de omfattande, till skadeståndet alternativa, ersättningssystem som byggts upp i svensk rätt, så har lagstiftaren på olika sätt tillsett att det finns någon ytterligare riskbärare för sådana risker som av olika anledningar inte försäkringen och/eller den primära riskbäraren (typiskt sett den som inlåter sig i en riskskapande verksamhet med ett vinstintresse). Enligt vissa lagstiftningar är det således staten som går in som en form av garant för ersättning (t.ex. enligt atomansvarighetslagen). Enligt andra lagstiftningar har lagstiftaren sett till att en pool skapats som fungerar som en ”insurer of last resort”, t.ex. enligt trafikskadelagens 16 §. Om en fungerande revisionsmarknad är en avgörande faktor för det ekonomiska systemet — och det är det — kan det finnas anledning att i alla fall reflektera kring om det kan finnas alternativa lösningar för att motverka den bild av kris som tecknas i utredningen.s. 787