En situation där ersättning kunnat utgå för vad som i realiteten är en ren förmögenhetsskada orsakad i ett icke-kontraktuellt förhållande är culpa in contrahendo, som på systematiskt diffusa grunder ofta brukar hänföras till avtalsrättens problem snarare än skadeståndsrättens. Se t.ex. NJA 1963 s. 105 och analysen i Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92, s. 125 ff., och Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7 uppl., Stockholm 2007, s. 61 ff. Nyare praxis har gjort klart att det inte är rimligt att ställa upp någon ”huvudregel” om att det krävs brottslig gärning eller särskilt lagstöd för att ett ansvar för ren förmögenhetsskada skall kunna föreligga i utomobligatoriska situationer. Se t.ex. den klart formulerade domen i NJA 1996 s. 700, där skadeståndsskyldighet för konkursförvaltare ansågs föreligga där ren förmögenhetsskada uppstått till följd av att konkursförvaltaren sålt egendom som tillhörde tredje man. När det gäller vårdslöst intygande är NJA 1987 s. 692 det centrala rättsfallet, vars innebörd tydliggjordes genom NJA 2001 s. 878. Andra exempel är (det något äldre) NJA 1980 s. 383 (där skadestånd utgick för vårdslöst men inte brottsligt agerande i samband med bouppteckning vid ackordsförfarande i en konstaterat avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (där en bank vårdslöst lämnat ut värdepappersdepå till en ägare trots underrättelse om att pantsättning skett).
Hänvisas från p. 2 (s. 788)
En situation där ersättning kunnat utgå för vad som i realiteten är en ren förmögenhetsskada orsakad i ett icke-kontraktuellt förhållande är culpa in contrahendo, som på systematiskt diffusa grunder ofta brukar hänföras till avtalsrättens problem snarare än skadeståndsrättens. Se t.ex. NJA 1963 s. 105 och analysen i Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92, s. 125 ff., och Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7 uppl., Stockholm 2007, s. 61 ff. Nyare praxis har gjort klart att det inte är rimligt att ställa upp någon ”huvudregel” om att det krävs brottslig gärning eller särskilt lagstöd för att ett ansvar för ren förmögenhetsskada skall kunna föreligga i utomobligatoriska situationer. Se t.ex. den klart formulerade domen i NJA 1996 s. 700, där skadeståndsskyldighet för konkursförvaltare ansågs föreligga där ren förmögenhetsskada uppstått till följd av att konkursförvaltaren sålt egendom som tillhörde tredje man. När det gäller vårdslöst intygande är NJA 1987 s. 692 det centrala rättsfallet, vars innebörd tydliggjordes genom NJA 2001 s. 878. Andra exempel är (det något äldre) NJA 1980 s. 383 (där skadestånd utgick för vårdslöst men inte brottsligt agerande i samband med bouppteckning vid ackordsförfarande i en konstaterat avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (där en bank vårdslöst lämnat ut värdepappersdepå till en ägare trots underrättelse om att pantsättning skett).s. 789