Åtskilliga problemställningar kan emellertid aktualiseras även när det gäller skadeståndsansvaret vid brottsligt orsakad förmögenhetsskada. Se för ett exempel NJA 1989 s. 796, som behandlade skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada till följd av osant intygande. Se härom även Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90, s. 650 ff.
Hänvisas från p. 2 (s. 788)
2.I vilket fall är den beskrivning av ansvaret för ren förmögenhetsskada som tecknas i utredningen (s. 69 f.) något missvisande. Utredningen noterar, under hänvisning till den gamla regeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen, att det som ”huvudregel” gäller att ansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter särskilt stöd i lag (eller brott, vilket ju följer redan av lagregeln). Regeln i skadeståndslagen har aldrig utgjort en spärr i egentlig mening och dessutom har regelns ”spärrande” funktion minskats med tiden. I och för sig tillhandahåller lagrummet en positiv huvudprincip: Rena förmögenhetsskador ersätts om de orsakats genom brott. Men i annat fall, när inget brott föreligger, har rena förmögenhetsskador sedan länge varit ersättningsgilla, delvis med stöd i särskild lagstiftning, men även enligt allmänna principer som fastslagits av Högsta domstolen.s. 788