Åtskilliga problemställningar kan emellertid aktualiseras även när det gäller skadeståndsansvaret vid brottsligt orsakad förmögenhetsskada. Se för ett exempel NJA 1989 s. 796, som behandlade skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada till följd av osant intygande. Se härom även Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90, s. 650 ff.
Hänvisas från p. 2 (s. 788)
1.Det kan i övrigt noteras att utredningen innehåller en del inadvertenser och korrekturfel, främst av det slag som i och för sig alltid förekommer. Men i vissa fall är korrekturfelen av en sådan karaktär att de ger upphov till frågor. Till exempel hänvisas i ett sammanhang till skadeståndslagen 2 kap. 4 § i en redogörelse för skadeståndslagens regler om ansvaret för ren förmögenhetsskada. Regeln flyttades emellertid till 2 kap. 2 § redan i början av 2000-talet. Det betydelsefulla med denna till synes oskyldiga felaktiga hänvisning är att regelns innebörd har klarnat — och dess tillämpningsområde utvidgats — genom viktiga rättsfall efter skadeståndslagens reform. Viktigast är Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 608, som tydliggjorde att det finns större möjligheter att erhålla ersättning för ren förmögenhetsskada (i fallet vid kvalificerat otillbörlig konkurrens) även utan en brottslig gärning än vad tidigare kunde antas. I viss mån kan NJA 2007 s. 519 betraktas som ett annat exempel för hur skadeståndsansvaret avseende ren förmögenhetsskada fjärmat sig från kravet på brottslig gärning eller särskilt lagstöd.s. 788
2.I vilket fall är den beskrivning av ansvaret för ren förmögenhetsskada som tecknas i utredningen (s. 69 f.) något missvisande. Utredningen noterar, under hänvisning till den gamla regeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen, att det som ”huvudregel” gäller att ansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter särskilt stöd i lag (eller brott, vilket ju följer redan av lagregeln). Regeln i skadeståndslagen har aldrig utgjort en spärr i egentlig mening och dessutom har regelns ”spärrande” funktion minskats med tiden. I och för sig tillhandahåller lagrummet en positiv huvudprincip: Rena förmögenhetsskador ersätts om de orsakats genom brott. Men i annat fall, när inget brott föreligger, har rena förmögenhetsskador sedan länge varit ersättningsgilla, delvis med stöd i särskild lagstiftning, men även enligt allmänna principer som fastslagits av Högsta domstolen.s. 788