Det är konkursförvaltaren som har bevisbördan för att en återvinningssituation föreligger. SOU 1970:75 s. 134. Welamson, Lars, Konkursrätt, Stockholm 1961, s. 215 f. Viss bevisbörda kan dock återvinningssvaranden få bära i det fall det är denne som har de praktiska möjligheterna att få fram beviset. Bevisbördan kan härtill växla mellan parterna efter vad som framkommer i målet, se HD mål T 2653-06, dom 11 juni 2007, med hänvisning till NJA 2006 s. 367.
Hänvisas från p. 3 (s. 645)
3.För att en återvinningssituation skall föreligga krävs att konkursgäldenären före konkursen vidtagit en rättshandling som medfört en nackdel för borgenärerna. Ofta har då konkursförvaltaren att visa att transaktionen innefattat en värdediskrepans i förhållande till ett korrekt marknadsvärde. Genom återvinningen skall denna nackdel återställas. Rättsverkan av återvinningen är som regel att den egendom som part utgivit skall återbäras. I det fall egendomen vid återgången inte längre finns i behåll skall ersättning för dess värde utges. Värdet fastställs i dessa fall som regel vid den tidpunkt då återvinningsmålet avgörs, vilket innebär ett värde inklusive värdehöjningen. Vid en återgång av konkursgäldenären bortgiven egendom innebär detta att värdestegringen i tiden mellan transaktionen och återvinningen tillfaller givaren, eller närmare bestämt konkursboet. Är det i stället frågan om ett ofördelaktigt köp gjort av konkursgäldenären, kan återgångsförfarandet utgöra ett hinder för en återvinning. När konkursboet skall återlämna egendomen kan värdet på denna motsvara eller till och med överstiga den köpeskilling som konkursboet skulle återfå vid återgången. För konkursboet finns då inget skäl att påkalla återvinning.s. 645