Stycket

10.Ett rättsfall som tidigt ställde frågan om den straffrättsliga bedömningen av smygfotografering på sin spets är det s.k. videomålet (NJA 1992 s. 594). I målet hade en man filmat när han hade samlag med en kvinna, utan att hon var medveten om filmningen. Mannen hade senare utan kvinnans medgivande och vetskap visat filmen för ett antal personer. Han åtalades för grovt förtal. I sina domskäl konstaterade Högsta domstolen att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att filma en enskild person eller mot att visa en sådan film för andra trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Högsta Domstolen konstaterade vidare att man, frånsett vissa speciella situationer, är hänvisad till det skydd som straffbestämmelserna om ärekränkning kan erbjuda. En första fråga i målet var om visandet av filmen kunde anses innebära att en uppgift hade lämnats, vilket krävs för straffbarhet enligt förtalsbestämmelsen. Högsta domstolen menade att den som visar en enskild person på film får anses lämna de uppgifter om personen som filmen förmedlar. I detta fall var uppgiften att kvinnan haft samlag med den tilltalade mannen och hur samlaget genomfördes. Denna uppgift kunde enligt Högsta domstolens inte anses nedsättande. Däremot ansåg Högsta domstolen att den som såg filmen lätt kunde få det felaktiga intrycket att kvinnan kände till att samlaget filmades och att slutsatsen då låg nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av kvinnan som filmen sålunda förmedlade måste enligt Högsta domstolen anses nedsättande för henne och antas leda till andras missaktning. Mannen dömdes för grovt förtal.s. 455