1.I dessa fall, där den enskilde tar initiativet, är det betydligt mera ovanligt att ersättning utgår. Någon föregående gallring har ju inte skett av ärendena. Som nämnt avslås de allra flesta framställningarna utan motivering; i allmänhet torde de anförda skälen — som kan vara ganska oklara — redan vid första påseende ha framstått som otillräckliga. Det är bara en liten del av fallen som kan ge något besked om bedömningen i Regeringskansliet.s. 330
2.Det är naturligt om man för att undvika att prövningen blir alltför godtycklig försöker i någon mån precisera i vilka situationer en skälighetsprövning bör leda till ersättning; här lär just likhetsgrundsatser spela en roll. Några formella riktlinjer för denna praxis synes dock inte ha utfärdats; regeringen har en betydande handlingsfrihet, ungefär som i fråga om dispenser. Man kan se detta som en fördel — det finns möjlighet att bevilja ersättning i alla möjliga situationer utan att behöva tänka på någon prejudikatsverkan. Det hindrar inte att de tjänstemän som handlägger ärendet tydligen försöker följa vissa principer. Några fall där ersättning ansetts böra utgå är följande.s. 330
3.(a) Lagen har ändrats (eller är på väg att ändras), och enskilda kommer på ett olyckligt och stötande sätt i kläm genom att skadefallet inträffade innan lagändringen trätt i kraft: en domstol eller en myndighet har måst bedöma en tvist enligt äldre lagstiftning eller rättsprinciper, fast en ny lag har trätt i kraft. I så fall kan till stöd för ersättning åberopas att den stämmer med lagstiftarens avsikt; visserligen gäller ju vid ändrad skadeståndslagstiftning att skadefall skall bedömas efter den lag som var tillämplig vid tiden för det skadeståndsgrundande handlandet, men de rättssäkerhetssynpunkter som ligger bakom denna princip är det lättare att bortse från när det gäller ersättning från staten.s. 330
4.Ett exempel utgör det skadefall som refererats i NJA 1999 s. 291, där en stadsarkitekt underlåtit att upplysa två fastighetsköpare om att en bangård planerats i fastighetens närhet och uppgett att det inte fanns risk att staden byggdes ut åt detta håll; fastigheten hade därför ett lägre värde än köparna antagit. Köparna yrkade skadestånd av kommunen enligt 3 kap. 2 § SkL. HD ogillade emellertid skadeståndstalan, eftersom underlåtenheten inte innefattat myndighetsutövning som berörde köparna. Samtidigt antydde HD att den senare tillkomna regeln om ansvar för oaktsam myndighetsinformation i 3 kap. 3 § SkL kunde ha varit tillämplig om lagändringen trätt i kraft vid tillfället. Det innebar en välvillig bedömning av de skadelidandes krav; lagtext och motiv (båda anmärkningsvärt njugga mot de skadelidande) tydde närmast på att man skulle ogillat talan på grund av sådana fel i muntlig information, eftersom inga särskilda skäl förelåg för skadestånd. I varje fall har regeringen tagit fasta på HD:s uttalande; ex gratiaersättning har utgått. Det kan framhållas att staten här utgav sådan ersättning till köparna fast det var kommunen som skulle ha blivit skadeståndsskyldig. Ett skäl skulle kunna vara att det är staten som svarar för att föreslagna lagändringar kommer till stånd.s. 330
5.För en jämförelse kan nämnas ett ärende där ett flertal målsägande inte kunde få brottsskadeersättning på grund av skadeståndskrav i anledning av folkrättsbrott, eftersom brotten begåtts utomlands. Ex gratia-ersättning vägrades i detta fall; någon lagstiftning om utvidgning av brottsskadelagen var inte på gång. Det kan ha spelat en roll att en utbetalning i denna situation skulle kunnat få betydande ekonomiska konsekvenser — andra krav på grund av liknande brott i utlandet kunde bli aktuella, och man kunde göra gällande att de måste behandlas på samma vis.s. 331
6.(b) Ersättning har också ansetts kunna utgå i fall där enskilda annars drabbats särskilt hårt av en åtgärd eller en händelse som staten direkt är inblandad i på ett sådant sätt att det ter sig rimligt att staten tar ett ekonomiskt ansvar för skadan. En förutsättning lär i så fall vara att ersättning inte utgår från någon försäkring eller från annat håll.s. 331
7.Ett exempel på ersättning på sådan grund kan vara det omskrivna Alvgardfallet, där en företagare utsattes för olika myndighetsåtgärder på grund av misstänkt skattebrott och fick sin ekonomi förstörd; något åtal kom inte att väckas. Tingsrätten och Göta hovrätt ansåg inte att sådana fel förekommit från statens sida att skadeståndsansvar förelåg. En del massmedia och många borgerliga politiker betecknade emellertid behandlingen av Alvgard som ett upprörande rättsövergrepp — en typisk konsekvens av rådande rättssystem, vilken motiverade en lagändring. Staten hävdade emellertid att inget fel begåtts. Efter regeringsskiftet 1991 tillerkände den borgerliga regeringen Alvgard 1 miljon kronor i ex gratia-ersättning. Bedömningen hade — för ovanlighetens skull — en klart politisk prägel; i den mån juridiska synpunkter alls spelat en roll synes de delvis ha vilat på en missuppfattning av rättsläget (eller de faktiska förhållandena). Visserligen hade SkL ändrats 1989 och den nya lagstiftningen inneburit en vidgad möjlighet till ersättning, men utvidgningen gick knappast så långt att Alvgard skulle fått ersättning ens enligt den nya lagen — några påtagliga juridiska fel eller klara sakliga felbedömningar gick knappast att konstatera, och lagen innebar inget strikt ansvar för staten i sådana situationer. Men onekligen hade staten medverkat till Alvgards skada (som enligt honom uppgick till flera miljoner kr).s. 331
8.Ett annat exempel som kan nämnas i sammanhanget var när en person hade gripits av polis under dramatiska former och sedan frigetts; dels han själv, dels hans hustru och dotter — som var närvarande vid gripandet — fick ersättning för lidande. I ännu ett ärende tillerkändes en person, som på grund av en förfalskad vårdnadsansökan miste kontakten med sin dotter, 100 000 kr — tydligen närmast för psykiskt lidande. — När en svårt handikappad person hindrades att använda sin hyreslägenhet på grund av en brottsplatsundersökning som pågick i fyra månader fick hon ersättning för erlagd hyra under denna tid. Ännu ett fall var när en utländsk målsägande på begäran av åklagare stannat kvar i landet efter en tingsrättsdom för att höras om i hovrätten, något som dock inte hovrätten tillät. Han ersattes för förlorad arbetsförtjänst. I inget av dessa ärenden rörde det sig om några mera betydande ekonomiska skador, men kompensation har ändå ansetts rimlig.s. 332
9.(c) I anledning av skadegörelsen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 blev en annan typ av ersättningsfall aktuell som inte synes ha berörts i tidigare riktlinjer. Här hade betydande skador vållats framför allt på butiker genom omfattande ordningsstörningar vid ett arrangemang som staten stått för och som enligt regeringen hade stort samhällsintresse. Det ansågs med hänsyn till omständigheterna rimligt att staten utgav ersättning till dem som drabbats särskilt hårt; ersättning för försäljningsbortfall skulle utgå bara om det fanns särskilt starka skäl för detta. Regeringen gav Kammarkollegiet i uppdrag att avge förslag i ärendet, och med ledning av förslaget beslutades att viss kompensation skulle ges till ett antal angivna näringsidkare och enskilda personer.s. 332
10.Ärendet förefaller ha setts som ett visst avsteg från två principer som annars framträtt i praxis. Här har det till synes räckt för att staten skall anses inblandad att man anordnat ett arrangemang som väcker protester hos vissa grupper hos samhället; möjligen anses staten dock ha medverkat också genom att polisen under gynnsamma omständigheter kunnat förhindra eller minska skadegörelsen. Om någon försummelse från polisens sida tycks inte ha varit tal när det gäller dessa skador. — Vidare har utgått ersättning också till företag, inte bara enskilda personer, och synbarligen utan någon prövning om det gällt ett mindre företag som blivit särskilt svårt drabbat från ekonomisk synpunkt. Sociala hänsyn tycks inte ha spelat någon större roll.s. 332
11.(d) Ytterligare ett fall är när skadeståndskrav har varit preskriberade, fast de i övrigt framstår som välmotiverade (en synpunkt som berörts i beslutet om neurosedynskadorna). Man kan säga — liksom när det gällde verkan av ny skadeståndslagstiftning — att det speciella skydd som preskriptionsreglerna ger en skadevållare framstår som mindre viktigt när det är staten som skall utge ersättning; även om bestämmelserna i preskriptionslagen är generella kan det finnas anledning att bortse från dem i vissa mera ömmande situationer. Det förekommer att JK då erinrar om möjligheten till ex gratia-ersättning, om han anser sig böra vägra skadestånd på grund av preskription.s. 332
12.Här kan ex gratia-ersättning verka särskilt närliggande i situationer där den skadelidande faktiskt inte kunnat avbryta preskriptionen därför att han inte i tid kunnat konstatera någon skada — symtom på en sjukdom kanske framträder först efter lång tid. Det kan ses som en konsekvens av principen att preskriptionstiden räknas från den skadegörande handlingen, inte från skadan. Grundsatsen har bara stöd i praxis — inte i lag — och kan lätt leda till stötande resultat. Något sådant fall av ex gratia-ersättning är dock inte känt.s. 333
13.Om däremot den skadelidande kunnat konstatera skadan men ändå inte brytt sig om att kräva ersättning, kanske därför att något skadeståndsansvar ansetts svårt att styrka, är omständigheterna mindre ömmande. Det kan inte betecknas som oskäligt att åberopa preskription — eller, rättare sagt, preskription av ett annars föreliggande ansvar kan nästan alltid te sig oskäligt i varje fall ur den skadelidandes synvinkel, men det ligger i systemets natur att invändningen får sådana konsekvenser. Att den skadelidande inte kommit sig för eller inte haft nog förstånd att avbryta preskriptionen lär knappast vara ett tillräckligt skäl för ex gratia-ersättning; det bör föreligga alldeles speciella ursäkter för att sådan ersättning skulle anses rimlig i detta läge. Möjligen får man vara mera generös när den skadelidande försuttit en frist att väcka talan enligt en regel om specialpreskription — för en oföretagsam privatperson kan detta vara en viss ursäkt. Men sannolikt krävs ytterligare ömmande omständigheter för att ersättning skall bli aktuell.s. 333
14.(e) Undantagsvis har ersättning utgått också i situationer där inte det allmänna medverkat på något sätt till skadan — den kan t.ex. ha uppkommit genom ras eller andra naturkatastrofer. Här har man helt avlägsnat sig från några skadeståndsrättsliga överväganden. Ett exempel är när omkring 31 miljoner kr utbetalats till reseföretag som ordnade hemtransporter av turister från Thailand efter tsunamikatastrofen. Ett skäl som särskilt betonades var att företagen genom sina snabba och effektiva ingripanden stått för en betydelsefull humanitär insats.s. 333
15.I alla dessa situationer blir det fråga om en skälighetsbedömning av speciellt slag. När lagen hänvisar till en sådan bedömning kan man falla tillbaka på syftet med lagstiftningen — ofta ger förarbetena ledning vilka fall som skall betraktas som oskäliga. Men här finns ingen sådan lagregel att ta fasta på. Däremot är det tänkbart att man, i situationer där lagen ändrats sedan en skada inträffat, kan få ledning av motiven för lagändringen; kanske bygger den på värderingar som väger tungt också vid bedömningen av det aktuella fallet. Ett exempel är det nämnda Kävlingeärendet, ett annat kan vara Alvgardfallet — men i så fall byggde beslutet på ett missförstånd av 1990 års ändringar i SkL. Så välvillig var inte lagstiftaren mot den skadelidande att något strikt ansvar infördes.s. 334