Se prop. 1998/99:145 s. 10 f. (Jfr om de komplikationer lagstiftningen kunde medföra NJA 1999 s. 102.) Andra exempel är prop. 1999/2000: 124 s. 93 ff., där ett förslag om tvångsingripande enligt smugglingslagen ansågs minska lagens effektivitet och inte i motsvarande mån höja rättssäkerheten, och prop. 2001/02:58, om allmännyttiga bostadsföretag, där Lagrådets förslag ansågs medföra risk för att de kommunala bostadsföretagens hyror inte fick sådant genomslag som regeringen ansåg önskvärt.
Hänvisas från p. 4 (s. 234)
4.I praktiken torde emellertid betänkligheterna minst lika ofta vara av arbetsteknisk natur, även om detta knappast brukar betonas så starkt i propositionen — sådana synpunkter lär sällan möta större förståelse hos politiker eller massmedia. Inom departementet kan man tycka att tiden är för knapp för att ändra ett förslag i den utsträckning Lagrådet önskar — det kunde medföra omfattande följdändringar av ett slag som dess yttrande inte gått in på, med tidsödande omskrivningar av propositionen, eller i vart fall göra det nödvändigt med ingående analyser för att minska risken för oväntade konsekvenser. Inom den politiska ledningen har man räknat med att förslaget skall följa en viss tidtabell, och den vill tjänstemännen naturligtvis inte så gärna avvika från utan tvingande skäl. Särskilt angeläget är naturligtvis detta när ett EG-direktiv skall genomföras inom viss tid. En omskrivning av en lag som följer ett EG-direktiv kan någon gång rentav kräva en ny anmälan till EG-kommissionen och fördröja handläggningen av ärendet. Här räcker det knappast att i propositionen hänvisa till att en omarbetning skulle kräva för mycket tid och arbete, om inte lagförslaget uppenbarligen är brådskande. En typ av invändning mot Lagrådets förslag som däremot ofta kan tillgripas i denna situation är att tillräckligt beredningsunderlag saknas; anmärkningar av detta slag förekommer ibland från Lagrådets sida mot remissen, men de kan också framföras från regeringshåll mot lagrådsyttrandet. Ibland kan sägas att ett radikalt förslag av sådana skäl får skjutas på framtiden (då Lagrådets initiativ kanske kommer att vara glömt) eller bör ”övervägas i ett större sammanhang”; när detta blir aktuellt behöver inte närmare anges. Det är sällan som Lagrådet i dessa fall kan hänvisa till någon mera belysande diskussion om de avvikande regler man föreslagit — det skulle i så fall vara att förslaget redan förekommit i ett betänkande eller utförligt behandlats i ett remissyttrande. Ett ärende där regeringen godtog en mycket ingripande omarbetning av en omfattande lagtext i enlighet med Lagrådets yttrande gällde 1983 års vattenlag. Ärendet torde inte ha ansetts särskilt brådskande. Här förekom för övrigt särskild expertis i Lagrådet, vilket kan ha påverkat regeringens inställning. — Större problem medförde Lagrådets kritik när det gällde genomförandet av 1991 års stora skattereform. Lagrådet hade bl.a. ifrågasatt om kraven på likformighet i beskattningen var uppfylld och framhållit vissa risker för dubbelbeskattningen. Kritiken ansågs sammantagen ha sådan styrka att man inte kunde följa tidtabellen; på grund av omarbetning av förslaget kom reformen i denna del att genomföras ett halvt år senare än tänkt. Slutligen kan det naturligtvis finnas politiska argument mot att följa Lagrådets förslag. Ibland kan det vara enskilda regler som framstår som olämpliga eller orättvisa med regeringens värderingar, i andra fall gäller det att försvara lagförslaget i stort. Skulle man följa Lagrådet kunde det ibland fördröja en politiskt angelägen lagstiftning. Ett exempel är när den borgerliga regeringen år 1994 ville lägga fram en proposition med förslag till miljöbalk före valet men Lagrådet föreslog att vattenlagen och skogsvårdslagen skulle tas in i balken — en tanke som man naturligtvis inte hade tid att ta fasta på; ett annat är när Lagrådet inte ville tillstyrka en ny utlänningslag som hade stort politiskt intresse (se 10 nedan). Det kan också hända att Lagrådets förslag skulle ta bort vad som ter sig som väsentliga fördelar från väljarnas eller från viktiga intressegruppers sida, t.ex. om en socialdemokratisk regering kan vänta invändningar från LO:s sida. Här kan t.ex. nämnas förarbetena till medbestämmandelagen, där Lagrådets nedslående synpunkter om förhållandet till associationsrättslig lagstiftning, om stridsåtgärder av politiska skäl och om 200-kronorsregeln vid skadestånd inte mötte någon förståelse från departementshåll. Också här uppkommer speciella problem, om man vill avfärda besvärande juridiska invändningar; det är inte alltid lätt att klä politiska resonemang i en passande juridisk dräkt. En möjlighet är att man — såsom skedde beträffande trängselskatten i Stockholm — hänvisar till en kommande utvärdering av lagstiftningen; i andra fall kan man få ta till någon svepande allmän motivering. Om ett förslag av Lagrådet synes minska lagstiftningens effektivitet kan det också te sig så pass allvarligt att det får motivera en avvikelse. Ett exempel ger förarbetena till ändrad lydelse av 4 kap. 4a § BrB (om kvinnofridskränkning), där i anledning av Lagrådets kritik regeringen medgav att förslaget kunde leda till oönskade resultat; med hänsyn till behovet av en lagändring ansågs det ändå böra genomföras. Frågan behöver förstås inte från början ha tett sig politisk; det finns i alla händelser en risk att man inom oppositionen, eller åtminstone i massmedia, försöker blåsa upp meningsskiljaktigheterna med Lagrådet till en väsentlig principfråga — för övrigt inte sällan genom att problemet missförståtts. Det kan vara besvärligt att i detta läge tona ned konflikten; Lagrådet kommenterar ju normalt inte sina yttranden, och försöker regeringen bagatellisera dem kan det mötas med misstro.s. 234