5 · Allmänt om departementets reaktioner

1.Lagrådets invändningar redovisas i allmänhet noga i propositionen; här bortses då från sådana rent redaktionella anmärkningar som utan vidare följs i den slutliga texten, antingen de kommit till uttryck i Lagrådets yttranden eller framförts under hand vid föredragningen som s.k. ”blåkrita”. Vad som sker är alltså att propositionen får en annan formulering än lagrådsremissen; remisstexten får man inte ändra på. Denna senare typ av ändringar redovisas inte i yttrandet och är svåra att konstatera för utomstående; de markeras bara i propositionen genom påpekandet att vissa (icke närmare angivna) redaktionella ändringar gjorts. Det behövs en jämförelse mellan lagrådsremissens och propositionens lagtext för att man skall finna vilka dessa är. I allmänhet lär Lagrådet acceptera som blåkrita bara rättelser av klara felskrivningar och liknande eller mindre rent formella ändringar; det kan dock förekomma vissa avsteg från denna huvudprincip. Yttrandena återfinns i övrigt i sin helhet i en bilaga till propositionen.s. 223

2.Lagrådets invändningar skall sedan kommenteras i propositionen, mer eller mindre utförligt. Även när de bara rör en mindre del av förslaget kan de vara besvärande nog. De kräver i varje fall diskussion i propositionen; att helt förbigå en invändning kan vara omöjligt också politiskt sett och torde aldrig ske, även om man ibland anser sig kunna avfärda den på ett kortfattat och svepande vis. Oftast rättar sig regeringen utan vidare efter Lagrådet; man kanske håller med om en lagteknisk fråga, man bryr sig inte om att envisas om en formulering, eller man misstänker att Lagrådets synpunkter kan väntas få gehör också hos riksdagsmajoriteten. I sådana fall behöver regeringens ställningstagande inte kommenteras mer än i förbigående. I andra fall, bl.a. då en nödvändig ändring i propositionen anses politiskt kontroversiell eller en saklig ändring i lagrådsremissens text är mera genomgripande, kan det krävas en utförlig motivering för att Lagrådet följs. Emellanåt har regeringen, kanske också med tanke på sin prestige, velat åberopa andra omständigheter som skäl för reträtten än att man bara blivit övertygad av Lagrådets argument — gärna ändrade förhållanden av något slag. Ett exempel är då i propositionen med förslag till JB man gjorde en så ingripande ändring som att ett rättsligt institut — samfällighetsrätt — fick helt utgå, varvid ett kapitel i lagförslaget fick strykas. Som skäl för detta åberopades inte Lagrådets kritik, fast den redovisades, utan att nya omständigheter framkommit, nämligen erfarenheter med 1966 års lag om vissa gemensamhetsanläggningar; dessa ansågs kunna fylla behovet att åstadkomma en samverkan mellan fastigheter på ett tillfredsställande sätt, och reglerna om samfällighetsrätt kunde därför utgå. (Jfr även 10 nedan.) Det gällde här en fråga med rent juridisk bakgrund som knappast kunde väntas väcka större politiskt intresse; resonemangen höll sig också på det juridiska planet. Särskilda svårigheter kan ett ändringsförslag av Lagrådet medföra om det framstår som förmånligt för grupper vilkas ställning regeringen i princip vill eller åtminstone förklarat sig vilja förbättra — konsumenter, kvinnor, minoriteter av skilda slag, brottsoffer och andra skadelidande privatpersoner. Om exempelvis Lagrådet föreslagit en ändring av en regel i konsumentvänlig riktning är det svårt att finna tillräckligt vägande motargument, även när förslaget framstår som alltför långtgående från departementets synpunkt; som bekant är det politiskt nära nog omöjligt att efter en konsumentvänlig reform ta ett steg tillbaka, och något motsvarande lär gälla ett förslag med sådan innebörd i detta skede av lagstiftningsprocessen. Ungefär detsamma kan sägas också om lagändringar som synes främja jämställdheten eller vidgar möjligheten till ideellt skadestånd i olika sammanhang. Lagrådets uttalande framstår som en sorts garanti för att inga lagtekniska eller andra juridiskt betonade hinder finns mot att ändra regeln, och då kan det verka naturligt att rätta sig efter en utbredd opinion. — Några längre motiveringar behövs dock inte i detta fall; en populär ändring av detta slag kan inte väntas väcka nämnvärd debatt i fortsättningen. Det finns knappast några större negativa grupper att övertyga (utom kanske inom Svensk näringsliv eller i vart fall inom den berörda branschen). I yttrandet över förslaget till FAL föreslog Lagrådet sålunda en anmärkningsvärt sträng regel om försummad information från försäkringsbolagets sida; i motsats till vad lagrådsremissen föreslog skulle det inte gå att rätta till försummelsen i efterhand. Detta konsumentvänliga förslag följde regeringen, trots att det knappast tog rimlig hänsyn till bolagen. Motiveringen var kort — Lagrådets invändningar borde godtas (fast de åtminstone delvis inte var särskilt vägande). Att övertyga försäkringsbranschen saknade större mening — den var ändå negativ till hela lagstiftningen. Lagrådet ser normalt som sin uppgift bara att medverka till en så bra lagstiftningsprodukt som möjligt på grundval av det remitterade förslaget. Det förekommer emellertid att Lagrådet, eller vissa ledamöter, inom denna ram driver en egen rättspolitisk linje; man vill liksom i HD försöka få utvecklingen att gå i viss riktning, genom att förslaget kompletteras med vissa bestämmelser eller genom uttalanden om tolkning av lagen. Sådana förslag, som ju inte brukar ha föregåtts av sedvanlig beredning, kan accepteras när de inte är för långtgående; i andra fall kan de synas för äventyrliga från regeringens synpunkt. Ett exempel är Lagrådets yttrande i anledning av förslaget till miljöskyddslag, där bl.a. JR Conradi tog ställning till vissa skadeståndsrättsliga frågor (med departementschefens instämmande); ett annat vissa förslag av Lagrådet vid tillkomsten av försäkringsavtalslagen och aktiebolagslagen, vilka inte togs upp i propositionen. Vid granskningen av förslaget till miljöbalk ansåg Lagrådet — enligt min mening på goda grunder — hänsynsreglerna i 2 kap. påverka culpabedömningen i skadeståndsrätten. Detta gällde dock snarare en tolkning av bestämmelserna än en rättspolitisk ståndpunkt. Departementet blev synbarligen bekymrat över denna tolkning, som inte diskuterats i remissens motiv, och gjorde sitt bästa för att bagatellisera reglernas skadeståndsrättsliga betydelse. — Vid behandlingen av ändringar i minerallagen störde Lagrådet departementets sinnesfrid genom att vilja slopa ett undantag från principen om kommunikation i ärenden om undersökningstillstånd (8 kap. 1 § 2 st.); regeringen invände dels att det kunde få negativa effekter på prospekteringsverksamheten, dels att en sådan ändring inte övervägts i lagstiftningsarbetet. Lagrådets ståndpunkt överensstämde ändå med en viktig förvaltningsrättslig princip. — Vikten att inte försvåra prospektering åberopades i samma lagstiftningsärende också när Lagrådet föreslog en utvidgad prövning av arbetsplan rörande undersökningsarbete; förslaget, som motiverats bl.a. av miljöhänsyn, godtogs dock inte med hänvisning till de förseningar det skulle medföra för prospekteringsarbetena. Här har tydligen näringspolitiska hänsyn vägt tyngre än traditionella intressen hos Regeringskansliet.s. 224