Närliggande

2.Vidare finns det enligt min mening, i fallet NJA 1994 s 310, anledning att uppmärksamma att Antonios psykiska störning kanske inte enbart var av intresse för påföljdsbestämningen utan även för prövningen av erkännandets sanningshalt. I tingsrättens dom behandlas Antonios psykiska störning endast uttryckligen i förhållande till valet av påföljd. Härvid framgick det att den psykiska störningen inte bedömdes som allvarlig varför påföljden kunde bestämmas till fängelse. Jag är av åsikten att det kunde ha varit av värde om tingsrätten hade utvecklat om den psykiska störningen kunde ha haft några implikationer på bevisvärderingen av erkännandet. Den psykiska störningen innebar kanske att Antonio var ovanligt suggestibel, undergiven eller hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. 6.2 Alternativa förklaringar till kunskaper om brottet Som ovan nämnts kan ett erkännande tillsammans med den tilltalades kunskaper om brottet utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om allvarligare brottslighet. Detta är inte helt invändningsfritt. Det kan nämligen finnas andra orsaker till att den tilltalade har kunskaper om det åtalade brottet än att han eller hon är gärningsman. I fallet Mr D kunde exempelvis Mr D vid det senare förhöret avge ett mer detaljerat erkännande eftersom han kunde utläsa omständigheter kring brottet utifrån förhörsledarens beteende och uttryckssätt. Av fallet framgår det att det förutom den misstänktes erkännande och kunskaper om brottet är viktigt att ha information om förhörsledarens agerande för att rätten skall kunna fatta ett materiellt riktigt avgörande. Förhörsledarens implicita och explicita uttryckssätt och agerande är i enlighet härmed ett viktigt hjälpfaktum vid bevisvärderingen av erkännandet.s. 29