- 4.1 Den fria bevisprövningens princip När det gäller ett erkännandes bevisverkan i en brottmålsprocess framgår det av 35 kap. 3 § 2 st. RB att ett erkännande omfattas av den fria bevisprövningens princip. Detta innebär att ett erkännande endast har betydelse såsom bevisfaktum i målet. Rätten är följaktligen inte bunden av erkännandet utan skall göra en självständig prövning av vilket värde det skall åsättas. 4.2 Prövningen varierar med brottet Rättens prövning av ett erkännande är beroende av hur allvarligt det erkända brottet är. Prövningens omfattning kan sägas variera med kravet på utredningens robusthet. I grövre brottmål ställs det ett högre krav på utredningens robusthet och ett erkännande bör därför, i dessa fall, ha stöd i annan samverkande bevisning. Ett blankt erkännande torde i enlighet härmed aldrig kunna utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om grov brottslighet. Om den tilltalade däremot har viss kunskap om brottet kan kravet på ytterligare bevisning anses vara uppfyllt. Förutom den tilltalades erkännande och kunskaper om brottet förekommer dock också ofta bevisning i form av uppgifter från målsäganden och vittnen eller teknisk bevisning som självständigt talar för den tilltalades skuld. I bagatellartade mål anses emellertid som regel ett erkännande utgöra tillräcklig bevisning för bifall av åtalet och i enklare brottmål kan utredningen begränsas till erkännandet. 4.3 Prövningen av ett erkännande bör ske i två steg När rätten tar upp ett erkänt mål till prövning bör rätten underkasta erkännandet en prövning i två steg. Som ett första steg tar rätten ställning till om ett erkännande överhuvudtaget föreligger. Prövningen sker enklast genom att den tilltalade erkänner brottet inför rätten. Det är viktigt att rätten fastställer att erkännandet avser alla de i gärningen ingående omständigheterna. Likaså är det angeläget att undersöka om det subjektiva rekvisitet är uppfyllt eller om det föreligger någon ansvarsfrihetsgrund. Rätten bör vidare verka för att missförstånd undanröjs. När det väl har konstaterats att det föreligger ett erkännande skall domstolen pröva erkännandets sanningshalt. Denna prövning varierar som sagt mellan lindrigare och grövre mål. När rätten prövar ett erkännandes sanningshalt är det viktigt att rätten tar ställning till anledningen till att den tilltalade har erkänt.Svaren på frågorna när och hur erkännandet har avgivits är ofta av betydelse för bedömningen av om erkännandet har verklighetsförankring. Det bör uppmärksammas att ett erkännande ofta har avgivits hos polisen. Den erkännande har då som regel saknat juridisk hjälp. Erkännandet kan under dessa omständigheter ibland bestå i att den misstänkte resignerat och passivt godtagit polisens brottsbeskrivning utan att själv ha redogjort för sin uppfattning om vad som har hänt. För att rätten skall få kännedom om ifall erkännandet har avgivits på ett sådant sätt är det viktigt att rätten inte endast frågar den tilltalade om åklagarens påståenden stämmer utan rätten bör anmoda den tilltalade att fritt redogöra för sin version av vad som har hänt. 4.4 Verkan av att erkännande tas tillbaka En person avger ofta ett erkännande i en pressad situation. När den omedelbara pressen har lagt sig och den misstänkte har haft tid att tänka över situationen och ta del av den bevisning som föreligger återtas ibland erkännandet. En anledning till att en person återtar sitt erkännande kan, som ovan redogjorts för, vara att det är falskt. Av 35 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB framgår att värdet av ett återtaget erkännande skall prövas särskilt. Vid en sådan prövning kan rätten komma fram till att återtagandet helt saknar berättigande. Domstolen kan emellertid likväl komma fram till att den inte kan bortse från förklaringen till återtagandet. Förklaringen till återtagandet av erkännandet utgör då ett negativt hjälpfaktum vid värderingen av erkännandet. Utgången i målet blir här beroende av hur mycket förklaringen till återtagandet reducerar erkännandets bevisvärde. En sista tänkbar möjlighet är att förklaringen till återtagandet anses ha verklighetsförankring. I dessa fall skall uppgifterna i återtagandet läggas till grund för en ogillande dom. 4.5 Prövningen av erkännanden i rättspraxis 4.5.1 NJA 1987 s 33 I fallet NJA 1987 s 33 bestod bevisningen av den tilltalades erkännande. Den tilltalade erkände att han hade berövat en man livet. Tingsrätten uppmärksammade, vilket överrätterna inte hade något att invända mot, att den tilltalades berättelse präglades av en övertygelse om att han hade tagit livet av offret. Samtidigt var han totalt oförstående inför det inträffade och kände djup ånger och förtvivlan. I målet saknades det vittnesuppgifter och teknisk bevisning men det förekom inte några omständigheter som talade för att den erkännande oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och någon annan misstänkt fanns inte. Den tilltalades erkännande och berättelse om dådet överensstämde också med var knivhuggen hade träffat offret och med den position som offret befann sig i omedelbart efter dådet. Kännedomen om var knivhuggen hade träffat samt offrets position ansågs i fallet utgöra samverkande bevisning till erkännandet. Tingrätten liksom överrätterna ansåg att den tilltalades erkännande därför hade stöd i utredningen i målet och den tilltalade dömdes för brottet. 4.5.2 NJA 1994 s 310 I fallet NJA 1994 s 310 hade den tilltalade, Antonio, erkänt att han hade berövat sin sambo livet. När det gällde skuldfrågan gjorde tingsrätten följande bedömning som inte överklagades. Förundersökningen och utredningar företagna under denna var mycket noggrant och omsorgsfullt utförda. Antonios erkännande hade starkt stöd i utredningen i målet, som bland annat bestod av rättsmedicinska undersökningar, en rekonstruktionsfilm samt bilder från rekonstruktionstillfället. Tingsrätten uttalade vidare att det inte hade framkommit några som helst omständigheter som talade för att Antonio oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och det fanns inte heller skäl att misstänka någon annan. Under den rättspsykiatriska undersökningen framkom det att Antonio led av en psykisk störning. Den psykiska störningen betraktades dock inte som allvarlig. Antonio fälldes till ansvar för mord. 4.5.3 RH 1994:97 I RH 1994:97 behandlades bevisvärdet av ett återtaget erkännande i mål om narkotikabrottslighet. Maria H hade i polisförhör och vid en häktningsförhandling erkänt att hon hade förvärvat sex gram heroin, varav hon sålt en del och brukat resten själv. Hon erkände även ett annat fall av narkotikabrottslighet. När det gällde den förstnämnda narkotikabrottsligheten tog Maria H tillbaka sitt erkännande och uppgav att hon hade trott att hon skulle friges om hon hittade på heroinhistorien. Hon uppgav också att hon hade varit narkotikapåverkad när hon greps.
- Vidare finns det enligt min mening, i fallet NJA 1994 s 310, anledning att uppmärksamma att Antonios psykiska störning kanske inte enbart var av intresse för påföljdsbestämningen utan även för prövningen av erkännandets sanningshalt. I tingsrättens dom behandlas Antonios psykiska störning endast uttryckligen i förhållande till valet av påföljd. Härvid framgick det att den psykiska störningen inte bedömdes som allvarlig varför påföljden kunde bestämmas till fängelse. Jag är av åsikten att det kunde ha varit av värde om tingsrätten hade utvecklat om den psykiska störningen kunde ha haft några implikationer på bevisvärderingen av erkännandet. Den psykiska störningen innebar kanske att Antonio var ovanligt suggestibel, undergiven eller hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. 6.2 Alternativa förklaringar till kunskaper om brottet Som ovan nämnts kan ett erkännande tillsammans med den tilltalades kunskaper om brottet utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om allvarligare brottslighet. Detta är inte helt invändningsfritt. Det kan nämligen finnas andra orsaker till att den tilltalade har kunskaper om det åtalade brottet än att han eller hon är gärningsman. I fallet Mr D kunde exempelvis Mr D vid det senare förhöret avge ett mer detaljerat erkännande eftersom han kunde utläsa omständigheter kring brottet utifrån förhörsledarens beteende och uttryckssätt. Av fallet framgår det att det förutom den misstänktes erkännande och kunskaper om brottet är viktigt att ha information om förhörsledarens agerande för att rätten skall kunna fatta ett materiellt riktigt avgörande. Förhörsledarens implicita och explicita uttryckssätt och agerande är i enlighet härmed ett viktigt hjälpfaktum vid bevisvärderingen av erkännandet.
- I det ovan presenterade fallet, NJA 1987 s 33, bestod bevisningen uteslutande av den tilltalades erkännande. Den tilltalades erkännande och berättelse om mordet stämde dock överens med var knivhuggen hade träffat offret samt med den position som offret befann sig i omedelbart efter gärningen. Enligt min mening hade det varit av värde om tingsrätten hade uppmärksammat om det kunde ha funnits någon annan anledning till att den tilltalade hade kännedom om knivhuggen och positionen än att han var gärningsman. Tingsrätten uppmärksammade överhuvudtaget inte uttryckligen några alternativa förklaringar till den tilltalades kunskaper. Även i fallet NJA 1994 s 310 hade det varit positivt om tingsrätten, vid prövningen av erkännandet, hade uppmärksammat huruvida Antonio under rekonstruktionen kunde ha utläst omständigheter kring brottet utifrån åskådarnas uttryckssätt och agerande. Att beakta även denna aspekt skulle ha berikat rättens beslutsunderlag och skulle ha medfört att förutsättningarna för att fatta ett materiellt riktigt avgörande hade förbättrats. 6.3 Hur har erkännandet uttryckts? Enligt min mening är det vidare viktigt att rätten vid sin prövning av ett erkännandes sanningshalt beaktar hur erkännandet har uttryckts. Som framgått av redogörelsen för falska framtvingade internaliserade erkännanden kännetecknas dessa ofta av att de är obestämda. Den hörde kan uppge att han eller hon antar att han eller hon har begått den gärning som han eller hon misstänks för eller att den hörde tror sig vara gärningsmannen. 6.4 Sammanfattande synpunkt Sammanfattningsvis bör det poängteras att det överhuvudtaget är viktigt att rätten är medveten om att den press som det innebär att sitta häktad med restriktioner kan resultera i att den misstänkte avger ett falskt erkännande. Genom att rätten i större utsträckning fokuserade på den tilltalades psykiska status, förhörsledarens agerande, alternativa förklaringar till kunskaper om brottet och på frågor som när, hur och varför ett erkännande har avgivits, skulle rättens förutsättningar att upptäcka ett falskt erkännande förbättras. Om rätten intresserade sig mer för dessa frågor skulle också utredningen bli mer robust. En tillräckligt fullständig utredning är en förutsättning för en materiellt riktig dom och är en viktig rättssäkerhetsgaranti.
Rättsfall
NJA 1994 s. 310
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 310
BibTeX
@misc{nja-1994-s-310,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 310}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
3 hänvisningar i 1 artiklar · 3 stycken/fotnoter