Stycket

5.Eftersom allmänna råd principiellt sett saknar bindande verkan, kan det förhållandet att de inte har följts i ett visst fall vanligtvis inte grunda något ansvar. I de två rättsfallen NJA 1997 s. 524 och NJA 1999 s. 408 fick emellertid råden verkan genom att kreditgivarna ansågs ha en skyldighet att följa råden. Detta tänkande kommer till direkt uttryck i domskälen till NJA 1999 s. 408: »Vid tillkomsten av nuvarande generalklausul i 36 § avtalslagen framhölls att generalklausulen skulle leda till att man kunde uppnå större parallellitet mellan civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning (prop 1975/76:81 s 102 ff). Man tänkte då närmast på de ingripanden som kunde göras av Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen med stöd av avtalsvillkorslagen. Önskvärdheten att få till stånd en god överensstämmelse mellan civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning gör sig även gällande när det är fråga om Finansinspektionens allmänna råd utfärdade med stöd av den näringsrättsliga lagstiftning som bankrörelselagen utgör. Detta förhållande skall alltså beaktas vid tillämpningen av 36 § avtalslagen.« Råden överbryggar alltså den uppdelning i offentligrättsliga och privaträttsliga regler som vanligtvis görs. Även om reglerna i 8 kap. 1–4 §§ LBF inte kan användas som stöd för en jämkning av ett enskilt avtal, så har tillsynsmyndighetens allmänna råd och rekommendationer en likartad verkan som om reglerna i LBF skulle tillämpats direkt.s. 874