1.1. I ett avgörande från slutet av förra året, refererat som NJA 2007 s. 1037 (med rubriken: Åtal har lämnats utan bifall på grund av brottsprovokation), fann Högsta domstolen att det förhållandet att de tilltalade av polisen förmåtts begå den gärning som var föremål för bedömning innebar att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen oåterkalleligen hade undergrävts och att åtalet till följd härav skulle ogillas.s. 779
2.2. Avgörandet kan på sitt sätt ses som slutet på en knappt 10-årig resa som tog sin början med Europadomstolens avgörande i Teixeira de Castro år 1998. Någon skulle kanske vilja säga att resan är betydligt äldre än så — och det är helt riktigt om man syftar på den allmänna (brotts)provokationsproblematikens historia — men också med en sådan utgångspunkt är det naturligt att se den nyss antydda perioden som en viktig, och i grunden ganska omvälvande, etapp av helheten. I denna artikel kommenteras denna etapp med utgångspunkt i Högsta domstolens avgörande.s. 779
3.3. Som jag tidigare framhållit innefattar provokationsproblematiken åtminstone tre olika och från varandra särskilda huvudfrågeställningar. Det är sålunda uppenbart att man kan skilja på: a. frågan om i vilken utsträckning provokation är tillåten såsom polisiär arbetsmetod, b. frågan om provokatörens straffrättsliga ansvar, och c. frågan om den provocerades straffrättsliga ansvar. Det finns förvisso kopplingar mellan frågorna på mer än ett sätt (bl.a. måste man vid bedömande av provokatörens ansvar beakta i vilken utsträckning provokation är tillåten som polisiär arbetsmetod), men de är principiellt sett fristående från varandra på så vis att svaret på en frågeställning inte implicerar svaret på en annan.s. 780
4.4. Det här behandlade avgörandet från Högsta domstolen tar i princip uteslutande sikte på den tredje frågan, som nog egentligen kan sägas vara den fråga som är mest brännande från straffrättspolitisk och straffrättsteoretisk synpunkt.s. 780
5.5. Frågan om vilka konsekvenser som bör följa av att ett brott har framprovocerats av staten och polisen berör exempelvis frågan om hur man vid en straffrättslig bedömning skall se på de villkor under vilka människan lever och agerar (stickord kan vara frihet, determinism, svaghet och ”omständighetsinverkan”). Frågan har också omedelbara kopplingar till mycket grundläggande frågor om straffrättens syften och funktioner. Några illustrativa ordkombinationer — som inte behöver ses som dikotomier — kan vara:s. 780
6.• (resultatbaserad) prevention – (förtjänstbaserad) repressions. 780
7.• effektivitet – rättvisas. 780
8.• gärningsmannafokus – gärningsfokus etc. 6. Allt detta skall inte utvecklas närmare i detta sammanhang, men det kan redan här konstateras att Europakonventionen — och dess krav på rättvis rättegång — har betydelse såtillvida att det inte finns oinskränkta möjligheter att gå till ”vänster” på de ovan indikerade skalorna.s. 780
9.7. Mycket kort skulle kunna sägas att utvecklingen som följt på Teixeira de Castro har inneburit en övergång från ett slags skälighetsorienterad och mycket restriktiv inställning (se NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498 där det i det förstnämnda fallet uttalades att grund för strafflindring ”kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga”) till en mer generös och rättighetsbaserad inställning som innebär att förekomsten av brottsprovokation ytterst kan undergräva rätten till en rättvis rättegång (NJA 2007 s. 1037).s. 781
10.8. Högsta domstolens avgörande innebär naturligtvis inte en lösning på alla detaljfrågor rörande hur förekomsten av brottsprovokation skall beaktas vid bedömande av den provocerades ansvar, men det ger svar på vissa frågor och skapar — framför allt — klarhet i de grundläggande strukturerna. I avsnitten 3 och 4 kommer jag att peka på de viktigaste slutsatser som kan dras av rättsfallet.s. 781
11.9. Frågan om i vilken utsträckning provokation bör tillåtas som polisiär arbetsmetod har tidigare varit föremål för överväganden, bl.a. inom ramen för BRU:s (Beredningen för rättsväsendets utveckling) arbete och kommer att övervägas vidare i den s.k. Polismetodutredningen. I ett avslutande avsnitt diskuteras kort vilken betydelse fallet har för frågan om lagreglering av provokation såsom polisiär arbetsmetod.s. 781