1.För detta avsnitt kan utgångspunkten tas i rättsfallen NJA 1971 s. 78 och NJA 1979 s. 620. Det första rättsfallet har refererats ovan. Av Högsta domstolens domskäl framgår att den person som drabbats av psykiska besvär ansågs direkt skadelidande. Rättsfallet ger därför inte något stöd för slutsatsen att det skulle vara möjligt att erhålla ersättning för chockskador. Det bekräftades i det senare rättsfallet.s. 535
2.NJA 1979 s. 620. A dömdes för dråp av B. B:s dotter drabbades vid underrättelse om moderns dödsfall av psykiska besvär och neuros och blev sjukskriven. Hon krävde ersättning av A för förlorad arbetsförtjänst. Högsta domstolen ogillade hennes talan. Som skäl anfördes att dottern vistades på annan ort när dråpet förövades och att hon därför inte ”i något avseende kommit att direkt beröras av A:s handling”. Dotterns depression hade uppstått först sedan hon fått underrättelsen om moderns bortgång. De psykiska besvären kunde enligt Högsta domstolen därför inte anses ha sådant samband med A:s handling att A skulle kunna bli skadeståndsskyldig mot dottern.s. 535
3.Högsta domstolens motivering, avsaknad av tillräckligt samband mellan gärning och den psykiska skadan, får förstås som så att psykisk skada som uppkom genom underrättelsen om dödsfallet inte ansågs adekvat och därför inte ersättningsgill. Domskälen antyder att utgången skulle kunna ha blivit en annan om dottern haft närmare rumsmässig anknytning till den skadegörande handlingen. Avgörandet har kritiserats för att det gömmer rättspolitiska skäl under adekvansbegreppet. Detta brukar användas för att begränsa orsakssamband som är svårförutsebara eller osannolika.s. 535
4.I pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II utdömde Högsta domstolen ersättning för personskada som uppkommit genom underrättelse om dödsfallet.s. 535
5.NJA 1993 s. 41 I. T dömdes för mord och grov våldtäkt av 16-åriga S. Efter att ha underrättats om dödsfallet drabbades S föräldrar och 14åriga syster av personskada i form av psykiska besvär. Var och en av föräldrarna och systern tillerkändes 25 000 kr i skadestånd.s. 535
6.NJA 1993 s. 41 II. P dömdes för mord på en åtta- eller nioåriga grannflicka, B. B:s föräldrar, som drabbades av psykiska besvär till följd av underrättelsen om dödsfallet, erhöll skadestånd för psykiskt lidande med 25 000 kr.s. 535
7.Högsta domstolen konstaterade att domskälen i 1979 års rättsfall ger uttryck för att adekvanskravet inte är uppfyllt när någon drabbas av chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om en anhörigs död. I 1993 års rättsfall fann Högsta domstolen att det inte längre fanns skäl att upprätthålla det synsättet, eftersom psykiska besvär hos de närstående är en typisk och närliggande skadeföljd när en person har dödats genom uppsåtlig handling. Skadestånd borde därför kunna utgå även om de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen och även om det har förflutit viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade. 1993 års fall innebär en utvidgning av möjligheterna att få ersättning för chockskador. Av domskälen framgår emellertid att Högsta domstolen inte velat utvidga möjligheterna till ersättning alltför långt, därför att en sådan utvidgning enligt Högsta domstolen ansågs kräva överväganden av både principiell och praktisk natur och att dessa därför borde ankomma på lagstiftaren. Enligt Högsta domstolen borde en närstående ha rätt till ersättning för psykiska besvär till följd av att någon blivit uppsåtligen dödad. 1993 års rättsfall ger således stöd för att den chockskadade har rätt till ersättning under förutsättning att 1) de psykiska besvären kan karakteriseras som personskada, 2) han är närstående till någon som blivit 3) uppsåtligen 4) dödad.s. 536
8.I NJA 1996 s. 377 uppkom frågan om det var en nödvändig förutsättning, att gärningsmannen handlat uppsåtligen.s. 536
9.NJA 1996 s. 377. En elvaårig pojke blev bakifrån påkörd av H, som var påverkad av bl.a. alkohol. Pojken avled senare av de skador han drabbades av. H dömdes för grovt vållande till annans död, grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och grovt obehörigt avvikande från olycksplats. Pojkens föräldrar och hans yngre syster krävde skadestånd av H för personskada som uppkommit på grund av psykisk chock. Högsta domstolen tillerkände dem ersättning för dels inkomstbortfall, dels 30 000 kr vardera för de psykiska besvären. Som skäl för att utdöma skadestånd betonade Högsta domstolen närheten i rum och tid till olyckan. Systern hade bevittnat olyckan, modern hade kommit till platsen mindre än en minut efter olyckan och fadern hade anlänt till olycksplatsen innan pojken hade förts in i den ambulans som tillkallats. Härutöver hänvisade domstolen å ena sidan till betänkandet Ersättning för ideell skada (SOU 1995:33), som innehöll förslag till den regel som numera finns i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, och å andra sidan till uttalandena i 1993 års fall, att man borde vara försiktig med att utvidga möjligheterna för närstående att få ersättning för psykiska besvär. Med hänsyn till att frågan om lagstiftning på grund av betänkandet inte var avgjord, ansåg Högsta domstolen att det fanns skäl att upprätthålla den restriktiva inställningen som kom till uttryck i 1993 års fall. Trots det borde — särskilt med hänsyn till att dödsfallet åsamkats genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande — skadestånd utgå till de närstående. Två justitieråd var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att skadestånd borde utgå även när dödsfall orsakats genom oaktsamhet.s. 536
10.Den utvidgning som 1996 års rättsfall innebär får anses vara begränsad. Det beror dels på att Högsta domstolen betonar närheten i tid och rum till olyckan, det var inte endast underrättelsen om dödsfallet som åberopades, dels att den grova vårdslösheten ansågs ligga mycket nära ett uppsåtligt handlande. Rimligen får rättsfallet tolkas som att det inte hade räckt med ”vanlig” grov vårdslöshet. Man får nog ställa sig frågande till möjligheten eller det meningsfulla i att gradera grov vårdslöshet i flera steg.s. 537
11.I 1996 års rättsfall var två justitieråd skiljaktiga i fråga om motiveringen och ville tillerkänna ersättning för personskada till närstående vid dödsfall som orsakats genom oaktsamhet. Med hänsyn härtill kunde man förvänta sig att den frågan snart skulle komma under Högsta domstolens prövning. Så skedde också år 1999.s. 537
12.NJA 1999 s. 632. V fälldes till ansvar för vållande till annans död. Han hade på ett bristfälligt sätt satt upp ett par metallgrindar. En grind hade fallit ner och skadat en pojke, som avled av skadorna. I målet yrkade pojkens föräldrar och hans två systrar skadestånd för psykiskt lidande. Som grund för talan åberopades närheten i tid och rum till olyckan. Fadern och moderna hade kommit till platsen medan sonen låg kvar på marken. Systrarna hade kommit till platsen senare men hade sett blodfläcken på marken. Högsta domstolen ogillade skadeståndstalan. Som skäl anfördes att det — med hänvisning till tidigare rättsfall — fanns skäl att vara återhållsam med att utvidga skadeståndsmöjligheterna ytterligare genom rättspraxis. Två justitieråd var skiljaktiga och ville bifalla käromålet.s. 537
13.Möjligheten till skadestånd vid oaktsamhet, som inte var grov, fick därmed anses vara mer eller mindre stängd. Huruvida det krävdes att den grova oaktsamheten skulle ligga mycket nära ett uppsåtligt handlande eller om det räckte med ”vanlig” grov oaktsamhet aktualiserades möjligen i NJA 2000 s. 521.s. 537
14.NJA 2000 s. 521. Å dömdes för mord på S. J dömdes för grovt rån och medhjälp till vållande till annans död. Vållandet var att anse som grovt. Å och J hade rånat S. Å hade haft ett avsågat hagelgevär och i samband med rånet hade han skjutit S i ryggen. S avled av skadorna. Högsta domstolen hänvisade till NJA 1996 s. 377 och 1999 s. 632 samt till att J vid sin medverkan till gärningen måste ha insett att det förelåg en betydande risk att det medförda vapnet kunde komma att användas och att S kunde komma att dödas. Med hänsyn till gärningens art ålades J skadeståndsskyldighet mot ett antal närstående till S.s. 537
15.Det framgår inte av domskälen om Högsta domstolen ansåg att J:s grova oaktsamhet legat mycket nära ett uppsåtligt handlande, eller om det var tillräckligt att oaktsamheten ansågs som grov. Hänvisningen i domskälen till J:s insikt om risken för dödsfall skulle möjligen kunna ses som att hans grova oaktsamhet ansågs vara av mera kvalificerat slag.s. 538
16.I NJA 2000 s. 521 uppkom två andra frågeställningar, dels vilket beviskrav som skulle ställas på utredningen om att närstående drabbats av personskada, dels hur närståendekretsen skulle avgränsas. Den personkrets som krävde skadestånd i målet bestod av föräldrar, fästmö och sex vuxna syskon, vilka inte sammanbodde med S. Föräldrarna och fästmön tillerkändes skadestånd genom hovrättens lagakraftvunna dom. I Högsta domstolen prövades endast syskonens anspråk. I målet ansågs den medicinska utredningen om att syskonen lidit personskada vara bristfällig. Högsta domstolen inledde med att ställa upp en presumtionsregel. Högsta domstolen uttalade: ”I sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna presumera att dessa besvär är att hänföra till personskada.” Denna presumtionsregel bör enligt Högsta domstolen inte vara generellt tillämplig utan är motiverad endast när den skadelidande är en så nära anhörig att det är naturligt att utgå från att dödsfallet leder till psykiska besvär. Anhöriga som omfattas är i första hand medlemmar av en etablerad hushållsgemenskap, make, sambo, förälder, barn och sammanboende syskon. I målet ansågs de sex vuxna syskonen på grund av speciella förhållanden berättigade till skadestånd och de ansågs också omfattade av presumtionsregeln, trots att de inte bodde tillsammans med den avlidne.s. 538
17.Redogörelsen har nu kommit fram till 2002 års lagändring. Ändringen och den utveckling som därefter har skett skall behandlas i följande avsnitt. Det bör därvid nämnas att 2002 års lagändring inte har retroaktiv verkan.s. 538
18.NJA 2003 s. 9. J.G. opererades för svårartad handsvett. Under operationen uppstod en akut blödning med kraftigt blodtrycksfall. Som en följd därav avled J.G. Såväl den läkare som utförde operationen som chefsöverläkaren ansågs ha vållat dödsfallet genom oaktsamhet, som inte ansågs vara grov. J.G:s make och makarnas tre barn krävde skadestånd för psykiska besvär av landstinget i egenskap av arbetsgivare för läkarna. Högsta domstolen konstaterade med hänvisning till förarbetena till lagändringen, att lagändringen inte var tillämplig på skadefall som inträffat före den 1 januari 2002, då lagändringen trädde i kraft.s. 538
19.För skadefall som inträffat före lagändringen gällde i enlighet med 1999 s. 632 att förutsättningar för ersättning saknades när dödsfallet inte orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande.s. 538