Stycket

9.NJA 1996 s. 377. En elvaårig pojke blev bakifrån påkörd av H, som var påverkad av bl.a. alkohol. Pojken avled senare av de skador han drabbades av. H dömdes för grovt vållande till annans död, grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och grovt obehörigt avvikande från olycksplats. Pojkens föräldrar och hans yngre syster krävde skadestånd av H för personskada som uppkommit på grund av psykisk chock. Högsta domstolen tillerkände dem ersättning för dels inkomstbortfall, dels 30 000 kr vardera för de psykiska besvären. Som skäl för att utdöma skadestånd betonade Högsta domstolen närheten i rum och tid till olyckan. Systern hade bevittnat olyckan, modern hade kommit till platsen mindre än en minut efter olyckan och fadern hade anlänt till olycksplatsen innan pojken hade förts in i den ambulans som tillkallats. Härutöver hänvisade domstolen å ena sidan till betänkandet Ersättning för ideell skada (SOU 1995:33), som innehöll förslag till den regel som numera finns i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, och å andra sidan till uttalandena i 1993 års fall, att man borde vara försiktig med att utvidga möjligheterna för närstående att få ersättning för psykiska besvär. Med hänsyn till att frågan om lagstiftning på grund av betänkandet inte var avgjord, ansåg Högsta domstolen att det fanns skäl att upprätthålla den restriktiva inställningen som kom till uttryck i 1993 års fall. Trots det borde — särskilt med hänsyn till att dödsfallet åsamkats genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande — skadestånd utgå till de närstående. Två justitieråd var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att skadestånd borde utgå även när dödsfall orsakats genom oaktsamhet.s. 536