Stycket

4.NJA 1995 s. 269. J var fader till en ettårig son. Modern G var ensam vårdnadshavare. J gjorde sig skyldig till egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken genom att bortföra och lämna sonen i Tunisien. Högsta domstolen tillerkände modern skadestånd för personskada i form av psykiskt lidande. Domstolen konstaterade att brottet — egenmäktighet med barn — inte kunde anses riktat mot modern, men ansåg att särskilda omständigheter förelåg som gjorde att brottet fick anses vara i betydande grad riktat mot henne. De särskilda omständigheter som anfördes var 1) att vid tidpunkten för bortförandet förelåg sedan en tid svåra motsättningar mellan fadern och modern, 2) att fadern tidigare samma år olovligen hade skilt modern från barnet under viss tid, 3) att fadern vid det tillfället hade misshandlat modern, 4) att fadern vid ytterligare två tillfällen misshandlat modern, 5) att moderns umgänge och kontakter med den ännu ej ettårige sonen genom bortförandet till Tunisien avbröts för en högst oviss framtid.s. 532