Rättsfall
NJA 1995 s. 269
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 269
BibTeX
@misc{nja-1995-s-269,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 269}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 4 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Ersättning för s.k. chockskada8 hänvisningar
- En alltför snävt avgränsad rätt till ersättning för chockskada, kan emellertid framstå som godtycklig och därför orättvis. Om man över huvud taget skall medge ersättning för chockskada är det med hänsyn till flodvågsargumentet ofrånkomligt att en avgränsning av det ersättningsberättigade området måste ske. Det får till följd att det alltid kommer att kunna uppkomma gränsfall där ersättning framstår som berättigad. Risken är påtaglig att den som faller utanför det skadeståndsberättigade området kommer att uppfatta regeln som orättvis. Samtidigt är det väsentliga enligt min uppfattning att klargöra var gränserna går för att därefter kunna föra en rättspolitisk diskussion där olika typfall jämförs med varandra i syfte att undvika att likvärdiga fall behandlas olika. Varje fall är unikt och för att kunna jämföra olika fall måste omständigheterna i varje enskilt fall generaliseras i större eller mindre utsträckning. En sådan diskussion faller dock utanför ramen för denna framställning. 1.4 Översikt över den fortsatta framställningen Eftersom en chockskada definitionsmässigt är en följdskada till en initialskada, uppkommer gränsdragningsproblem mellan sådana fall där den som har drabbats av personskada har gjort det indirekt, som en följd av initialskadan, och sådana fall där han anses vara direkt drabbad av skadan. I det senare fallet skulle man med stöd av NJA 1995 s. 269 kunna hävda att den skadegörande handlingen är riktad mot den som lidit personskadan. När en person anses vara direkt skadelidande, gäller inte de restriktioner som gäller för att få ersättning för chockskador. Enligt culparegeln är det tillräckligt att skadan vållats av oaktsamhet. Det kan i många fall vara svårt att avgöra mot vem en skadegörande handling har företagits. Gränsdragningsfrågor har vid chockskada behandlats i NJA 1971 s. 78, NJA 1995 s. 269 och i NJA 2003 s. 508. Denna frågeställning behandlas nedan i avsnitt två.
- I 2 kap. 1 § skadeståndslagen som innehåller culparegeln, stadgas att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Det görs inte någon begränsning avseende chockskada, men en sådan begränsning har ändå kommit till uttryck i praxis. Eftersom chockskada är indirekt till sin karaktär, den är en följdskada till initialskadan, verkar det som om gränsdragningen mellan sådan skada som faller under culparegeln och chockskada handlar om mot vem den skadegörande handlingen riktar sig. För denna diskussion är följande rättsfall av särskilt intresse, NJA 1971 s. 78, NJA 1995 s. 269 och NJA 2003 s. 508.
- NJA 1995 s. 269. J var fader till en ettårig son. Modern G var ensam vårdnadshavare. J gjorde sig skyldig till egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken genom att bortföra och lämna sonen i Tunisien. Högsta domstolen tillerkände modern skadestånd för personskada i form av psykiskt lidande. Domstolen konstaterade att brottet — egenmäktighet med barn — inte kunde anses riktat mot modern, men ansåg att särskilda omständigheter förelåg som gjorde att brottet fick anses vara i betydande grad riktat mot henne. De särskilda omständigheter som anfördes var 1) att vid tidpunkten för bortförandet förelåg sedan en tid svåra motsättningar mellan fadern och modern, 2) att fadern tidigare samma år olovligen hade skilt modern från barnet under viss tid, 3) att fadern vid det tillfället hade misshandlat modern, 4) att fadern vid ytterligare två tillfällen misshandlat modern, 5) att moderns umgänge och kontakter med den ännu ej ettårige sonen genom bortförandet till Tunisien avbröts för en högst oviss framtid.