1.I 2 kap. 1 § skadeståndslagen som innehåller culparegeln, stadgas att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Det görs inte någon begränsning avseende chockskada, men en sådan begränsning har ändå kommit till uttryck i praxis. Eftersom chockskada är indirekt till sin karaktär, den är en följdskada till initialskadan, verkar det som om gränsdragningen mellan sådan skada som faller under culparegeln och chockskada handlar om mot vem den skadegörande handlingen riktar sig. För denna diskussion är följande rättsfall av särskilt intresse, NJA 1971 s. 78, NJA 1995 s. 269 och NJA 2003 s. 508.s. 531
2.NJA 1971 s. 78. Vid krock mellan två bilar, varav den ena kördes av E och den andra av J, skadades såväl J som dennes föräldrar, vilka medföljde som passagerare. J kastades vid sammanstötningen ur sin bli och blev liggande vid sidan av den. Han såg föräldrarna i vad som var kvar av bilen och fick intryck av att de båda var döda. J:s föräldrar avled senare under olycksdagen av de skador som de ådrog sig i samband med sammanstötningen. I anslutning till olyckan utvecklade J en psykogen depression. E var ensam vållande till sammanstötningen. Högsta domstolen tillerkände J skadestånd. Som skäl för att utdöma skadestånd åberopades att J själv var i uppenbar livsfara vid olyckan, att händelseförloppet inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för J och att intensiteten i upplevelsen förstärkts av att han fått uppfattningen att föräldrarna var döda. Med hänsyn härtill fick depressionen — oavsett i vilken grad föräldrarnas död medverkat till denna — anses stå i ”så direkt och nära samband med olyckan” att J hade rätt till skadestånd.s. 531
3.Högsta domstolen verkar alltså ha ansett, att J:s psykiska besvär var en följd av olyckan och att de skulle ha uppkommit oavsett om föräldrarna dött eller inte. Att föräldrarnas död medverkat eller försvårat denna skada har inte ändrat de psykiska besvärens karaktär av direkt skada. Däremot är det tveksamt om rättsfallet kan ges den tolkningen att J skulle ha fått ersättning om chockskadan uppkommit enbart på grund av åsynen av föräldrarnas skador.s. 531
4.NJA 1995 s. 269. J var fader till en ettårig son. Modern G var ensam vårdnadshavare. J gjorde sig skyldig till egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken genom att bortföra och lämna sonen i Tunisien. Högsta domstolen tillerkände modern skadestånd för personskada i form av psykiskt lidande. Domstolen konstaterade att brottet — egenmäktighet med barn — inte kunde anses riktat mot modern, men ansåg att särskilda omständigheter förelåg som gjorde att brottet fick anses vara i betydande grad riktat mot henne. De särskilda omständigheter som anfördes var 1) att vid tidpunkten för bortförandet förelåg sedan en tid svåra motsättningar mellan fadern och modern, 2) att fadern tidigare samma år olovligen hade skilt modern från barnet under viss tid, 3) att fadern vid det tillfället hade misshandlat modern, 4) att fadern vid ytterligare två tillfällen misshandlat modern, 5) att moderns umgänge och kontakter med den ännu ej ettårige sonen genom bortförandet till Tunisien avbröts för en högst oviss framtid.s. 532
5.Det bör noteras att grunden för moderns skadeståndsyrkande var den brottsliga gärningen, egenmäktighet med barn genom att bortföra barnet till Tunisien. Av Högsta domstolen nämnda omständigheter tyder på att den brottsliga gärningen av domstolen åtminstone till viss del — jämte det tidigare misshandlandet och bortförande av sonen — uppfattats som ett medel att skada modern, som ett led i en systematisk ”psykisk misshandel”. Hellner har i sin analys av rättsfallet förklarat utgången, att Högsta domstolen tillämpat normskyddsläran i utvidgande riktning. Inte endast den mot vilken en gärning är begången utan även den mot vilken den är riktad har ett skadeståndsrättsligt skyddat intresse. Däremot ställer Hellner sig skeptisk till värdet av de kvalificerade subjektiva omständigheterna hos fadern. Rättsfallet kan jämföras med NJA 2003 s. 508.s. 532
6.NJA 2003 s. 508. B.A. hade gjort sig skyldig till människorov av en fyraårig pojke genom att bemäktiga och föra bort honom från Täby, där han lekte utanför familjens hus, till B.A:s bostad i Norrtälje. Frihetsberövandet pågick till påföljande morgon då pojken lämnades i närheten av sin bostad. Pojkens föräldrar, C och D, begärde ersättning för personskada i form av psykiska besvär som förorsakats dem genom människorovet. Högsta domstolen konstaterade att brottet inte kunde i betydande grad anses vara riktat mot föräldrarna och att skadestånd därför inte kunde utgå på den grunden. Högsta domstolen anförde som skäl för sin ståndpunkt att brottet människorov är konstruerat som ett skydd för pojken mot att bli bortförd. Vidare anfördes att B.A. haft planer på att skaffa sig en pojke under ett par månaders tid men att det var en impuls att just den aktuelle pojken valdes.s. 532
7.Högsta domstolen anser att bortförandet av barnet utgjorde en impulshandling. B.A. var intresserad av barnet, men inte av att skada föräldrarna. Det fanns inte något uppsåt att genom bortförandet skada dessa. Brottet kunde därför inte anses vara riktat mot föräldrarna.s. 533
8.Principen om ”psykisk misshandel” har kritiserats för att den ger vidgade möjligheter till skadestånd för anhöriga jämfört med vad som gäller vid chockskada. Samtidigt torde det otvivelaktigt vara som så att den som direkt utsätts för misshandel — även om det rör sig om ”psykisk misshandel” — är ersättningsberättigad. Det rör sig ju då om en uppsåtligt tillfogad personskada, något som faller under culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Problemet i NJA 1995 s. 269 synes främst vara processuellt. Modern till barnet krävde inte ersättning på grund av att fadern misshandlat henne utan på grund av brottet egenmäktighet med barn. Om man endast utgår från själva brottet utgör syftet att skada modern ett överskjutande subjektivt rekvisit.s. 533
9.Det bör i sammanhanget noteras att Högsta domstolen i NJA 2003 s. 508 hänvisade till NJA 1995 s. 269. Det senare rättsfallet kan därmed inte ses som någon udda, isolerad företeelse, utan Högsta domstolen upprätthåller distinktionen mellan att en gärning i betydande grad är riktat mot annan än den mot vilken gärningen är begången och att så inte var fallet. Denna distinktion följs i RH 2006:75. Det stora problemet i sammanhanget är naturligtvis att gränsen mellan att drabbas av en skadegörande handling och att handlingen i betydande grad är riktad mot någon är oklar.s. 533
10.Det bör också beaktas att initialskadan kan utgöra ett medel för att åstadkomma följdskadan. Som exempel kan förutsättningarna i NJA 1995 s. 269 varieras så att fadern är medveten om att modern lider av ett svagt hjärta och att ett bortrövande av sonen riskerar att medföra att modern drabbas av en hjärtinfarkt. Antag vidare att fadern eftersträvar moderns död och att döden också inträder. I detta fall är bortrövandet av sonen endast ett medel för att åstadkomma moderns död. I sådana fall torde moderns personskada anses vara direkt åsamkad.s. 533
11.Även rättsfallen NJA 2005 s. 712 kan nämnas i sammanhanget. Det är visserligen ett brottmål men illustrerar problematiken. En man dömdes för bl.a. grov kvinnofridskränkning och våldtäkt av sin hustru. Barnen hade bevittnat våld och hot mot mamman och en av frågorna i målet var om mannen hade gjort sig skyldig till ofredande av barnen genom att låta dem bevittna våld och hot. Enligt Högsta domstolen kunde det inte betvivlas att det för barn generellt sett innebär en allvarlig påfrestning att behöva bevittna övergrepp från den ena förälderns sida mot den andra. Det skulle dock innebära en utvidgning av det straffbelagda området genom en pressad tolkning av bestämmelsen om ofredande, vilken skulle kunna leda till besvärliga gränsdragningsfall. Det ansågs därför inte finnas tillräckliga skäl för att i strafftillämpningen utvidga utrymmet för bestämmelsen om ofredande.s. 533
12.Det framstår som troligt att man vid en skadeståndsrättslig bedömning skulle komma fram till att barnens skada i ett sådant fall är indirekt.s. 534