Närliggande

7.Högsta domstolen konstaterade att domskälen i 1979 års rättsfall ger uttryck för att adekvanskravet inte är uppfyllt när någon drabbas av chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om en anhörigs död. I 1993 års rättsfall fann Högsta domstolen att det inte längre fanns skäl att upprätthålla det synsättet, eftersom psykiska besvär hos de närstående är en typisk och närliggande skadeföljd när en person har dödats genom uppsåtlig handling. Skadestånd borde därför kunna utgå även om de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen och även om det har förflutit viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade. 1993 års fall innebär en utvidgning av möjligheterna att få ersättning för chockskador. Av domskälen framgår emellertid att Högsta domstolen inte velat utvidga möjligheterna till ersättning alltför långt, därför att en sådan utvidgning enligt Högsta domstolen ansågs kräva överväganden av både principiell och praktisk natur och att dessa därför borde ankomma på lagstiftaren. Enligt Högsta domstolen borde en närstående ha rätt till ersättning för psykiska besvär till följd av att någon blivit uppsåtligen dödad. 1993 års rättsfall ger således stöd för att den chockskadade har rätt till ersättning under förutsättning att 1) de psykiska besvären kan karakteriseras som personskada, 2) han är närstående till någon som blivit 3) uppsåtligen 4) dödad.s. 536