Fördragskonform tolkning av MR-traktat1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1996 s. 509
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 509
BibTeX
@misc{nja-1996-s-509,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 509}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 8 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?2 hänvisningar
- Jfr Wennberg i 2016–17, där författaren argumenterar för att HD i och med NJA 2016 s. 763 har infört en ny riktlinje för bevisbedömningen av uppsåt, dvs. vad gärningsmannen tror. 1 3 SOU 1996:185 s. 185 del I avsnitt 3.7.2, särskilt a.bet. s. 114. 14 Borgeke i SvJT 2017 s. 95. 15 Se också SOU 1996:185 del I s. 114. 1 6 Se även NJA 2011 s. 563 (som domstolen hänvisar till i 2016 års fall i denna del). HD yttrar i 2011 års fall följande om bevisning av uppsåt (efter att först ha berört de omständigheter som tas upp i NJA 2004 s. 176 och NJA 2002 s. 449): ”En annan utgångspunkt för uppsåtsbedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka (jfr NJA 1998 s. 86). Som tidigare har berörts är knivhugg mot halsen i sig förenade med livsfara. Angrepp med sådana knivhugg kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. Angrepp av detta slag talar starkt för att det också har förelegat uppsåt att döda (jfr NJA 1977 s. 630 och NJA 1996 s. 509).” 17 En anmärkning i marginalen är att Borgeke i ett annat sammanhang har framfört att ett exempel på sådant ”extremt och överdrivet risktagande” som gör att uppsåt kan föreligga på grund av hänsynslöst beteende trots låg uppfattad sannolikhet är just ”att man sticker en kniv i bröstet eller i ryggen på en annan person”, se Borgeke i JT 2008–09 s. 287. Borgeke garderar sig emellertid samtidigt genom att säga att det nog inte är så lätt att dra slutsatsen att gärningsmannen i ett sådant fall är likgiltig. 1 8 Detsamma kan sägas om NJA 2004 s. 479, där HD konkluderade att en femtonåring som huggit en annan i ryggen inte kunde sägas ha varit likgiltig inför att den huggne skulle dö, även om knivhugget ansågs ”ha inneburit en avsevärd risk för att [den huggne] skulle berövas livet”. Även i detta fall verkar HD främst fokusera på vad femtonåringen — som det enligt domskälen inte fanns anledning att anta ”hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och […] sådan erfarenhet att han trots sin ungdom [skulle kunna] jämställas med en vuxen” — kunde sägas ha förstått av hur sannolik en dödlig utgång hade varit. HD resonerar inte i domskälen i om betydelsen av det eventuellt särskilt hänsynslösa i knivhugget som ”likgiltighetsmarkör”. 19 Det kan nämnas att det i doktrinen vid flera tillfällen har påpekats att det efter NJA 2004 s. 176 måste betraktas som en viktig uppgift för både domstolar och rättsvetenskap att utveckla riktlinjer för bedömningen av uppsåt just i fall där den uppfattade sannolikheten har varit låg. Se exempelvis Asp ”Uppsåtets nedre gräns — en efterlängtad sequel”, JT 2004–05 s. 385 och Ulväng i Tanke och uppsåt s. 230. 2 0 Se NJA 2004 s. 176 och exempelvis Asp i JT 2004–05.
- Justitierådet Stefan Johansson var skiljaktig och anförde, till stöd för sin skiljaktiga mening, just att ett angrepp av det slag den tilltalade hade gjort sig skyldig till är ägnat att orsaka en persons död. Det kan också nämnas att HD i NJA 1996 s. 509 (dvs. före 2004 års förändring av uppsåtsläran) dömde för mord i ett fall där den tilltalade hade stuckit en 10 cm lång kniv i bröstet på en annan människa. I domskälen yttrade HD att ”[s]kadans art liksom det sätt på vilken den tillfogats [den stuckne] visar att [den tilltalade] vid knivsticket i vart fall måste ha varit helt likgiltig för om [den stuckne] skulle dö eller ej.” Av detta skäl kunde den tilltalade enligt domstolen inte undgå ansvar för uppsåtligt dödande. Åtminstone för en person som inte har tagit del av bevisningen i 2016 års fall (vilket jag inte har gjort) tycks den skiljaktiga meningen ha mycket goda skäl för sig. Vid en läsning av majoritetens domskäl kan man få intrycket att det hänsynslösa i beteendet i sig inte har påverkat uppsåtsbedömningen, som istället är helt inriktad på vad till tilltalade trodde i gärningsögonblicket. Av dessa skäl är det också svårt att utläsa särskilt mycket ur avgörandet om vilka risktaganden som ska anses vara så hänsynslösa att de kan föranleda slutsatsen att uppsåt har förelegat trots att en uppfattade sannolikheten har varit låg.
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Ersättning för s.k. chockskada2 hänvisningar
- Den ändrade bedömningen bekräftades i NJA 1996 s. 509.
- Förutom till detta rättsfall hänvisas i propositionen, s. 72, till NJA 1996 s. 509. Någon prövning av närståendebegreppet skedde emellertid inte i det fallet, eftersom den skadeståndsskyldige hade medgivit att målsägandena var närstående till den initialskadade.
Likgiltighetsuppsåt1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 1996 s. 509 beaktades det förhållandet att ett motiv för gärningen (mord) var att kränka offret på grund av dennes hudfärg eller ursprung. (Jfr även tillägget i NJA 1999 s. 702.)
- Ungdomsrabatt. 29 kap. 7 § brottsbalken har tillämpats i bl.a. NJA 1995 s. 89 I (fängelsestraff för dopningsbrott), NJA 1996 s. 63 (dagsböter för urkundsförfalskning), NJA 1996 s. 93 (fängelsestraff för bl.a. förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 509 (fängelsestraff för mord förövat av 16-åring), NJA 1997 s. 476 (dagsböter för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål; rabatten var i detta fall påfallande liten), NJA 1997 s. 538 (fängelsestraff för sexuellt utnyttjande), NJA 1999 s. 269 (villkorlig dom i förening med samhällstjänst för misshandel), NJA 1999 s. 561 (villkorlig dom respektive skyddstillsyn i förening med samhällstjänst för mened), NJA 2000 s. 278 (fängelsestraff för bl.a. misshandel förövad av 19-åring; processuella regler påverkade utgången i denna del) samt NJA 2000 s. 421 (fängelsestraff för rån och förberedelse till rån).
- Påföljdsval med utgångspunkt i 30 kap. 5 § brottsbalken. En 16-åring dömdes i NJA 1996 s. 509 till fyra års fängelse för mord. Synnerliga skäl ansågs m.a.o. föreligga att döma till fängelse. Skälet till detta torde ha varit att det inte var möjligt att tillgodose önskemålet om en tillräckligt ingripande reaktion på brottet genom vård inom socialtjänsten. Se närmare beträffande fallet Wennberg i JT 1996–97 s. 778 ff.