Stycket

7.[S:s] återkallelse av sin återvinningstalan innebär således att [S], med kännedom om det fel som förevarit under handläggningen av handräckningsmålet, avstod från att få sina invändningar mot [K:s] yrkande prövade av behörig domstol inom ramen för återvinningsprocessen. En följd härav måste anses vara att bolaget inte senare, genom att anföra besvär över domvilla, kan göra anspråk på att samma grund få handräckningsutslaget undanröjt.” 10. Vilken vikt kan då majoriteten i NJA 2001 s. 575 tänkas ha tillmätt det äldre avgörandet? För det första skall konstateras att det i det avgörandet inte hade spelat någon roll om S:s bestridande uppmärksammats redan i handräckningsmålet. Handräckningsansökan hade ju bifallits ändå, eftersom S inte visat sannolika skäl för sin invändning och K:s rätt inte heller framstod som oklar. Det är framför allt på grund av denna omständighet som det framstår som befogat att säga, att S inte genom den felaktiga handläggningen blivit försatt i en sämre situation än en korrekt handläggning skulle ha resulterat i. Detta utgör ju en avsevärd skillnad mot vad som gäller enligt den nu för betalningsförelägganden och vanlig handräckning gällande ordningen, där även ett blankt bestridande utgör hinder för bifall till ansökningen hos KFM. Medan man om den äldre ordningen kunde säga, att felaktigheten inte fått betydelse för målets utgång, låter det sig knappast göra inom ramen för dagens system. Ytterligare en relevant skillnad synes vara att S i NJA 1988 s. 649 återkallade återvinningsansökan. Detta innebär ju att S genom att vidta en aktiv åtgärd gav upp sin rätt att få saken prövad i behörig ordning. I NJA 2001 s. 575 är det ju den passivitet som S uppvisat som är av intresse..s. 414