Rättsfall

NJA 1988 s. 649

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1988 s. 649

BibTeX

@misc{nja-1988-s-649,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1988 s. 649}},
  year         = {1988},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Tingsrätts handläggning vid grova förfarandefel hos kronofogdemyndigheten4 hänvisningar

Fredrik Sjövall · SvJT 2008 s. 406–424 · 4 ställen

I återvinningsmålet hade [S] möjlighet att få sina invändningar mot bolagets yrkanden om avhysning prövade i allt väsentligt på samma sätt som om kronofogdemyndigheten på begäran av bolaget hade hänskjutit saken till domstolen. Om hon fört processen i TR:n på ett riktigt sätt hade hon också haft rätt att föra talan mot domstolens dom. Hon uteblev emellertid från huvudförhandlingen i TR:n utan laga förfall och har då inte rätt till en ny återvinning. Denna följd av att kronofogdemyndighetens avgörande av lagstiftaren behandlas som en tredskodom kan inte ge henne rätt att med åberopande av kronofogdemyndighetens felaktiga handläggning få TR:ns tredskodom undanröjd (jfr NJA 1988 s. 649). Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.” 3. En minoritet bestående av två justitieråd var av en annan uppfattning. De anförde följande: ”Eftersom kronofogdemyndigheten inte bort meddela utslag i handräckningsmålet, skulle frågan om [S] skyldighet att avflytta från lägenheten rätteligen inte ha anhängiggjorts i TR:n genom ansökan om återvinning av henne utan, om bolaget så önskade, genom begäran av bolaget om målets överlämnande till TR:n. Därmed skulle inte i målet vid TR:n ha funnits ett tidigare avgörande som skulle anses som tredskodom.NJA 2001 s. 575 · p. 4 · s. 407
Majoriteten hänvisar i detta sammanhang till det äldre avgörandet NJA 1988 s. 649. I det målet hade ett betalningsföreläggande bestritts, men bestridandet hade inte beaktats av tingsrätten som meddelade utslag mot svaranden. Felet uppmärksammades, svaranden ansökte om återvinning, handläggningen återupptogs och inhibition mot det tidigare utslaget meddelades. Sedan inhibitionsbeslutet upphävts återkallade svaranden sin återvinningsansökan, och tingsrätten avskrev målet med erinran om att det ursprungliga utslaget stod fast. HD, som ansåg att tingsrätten förfarit felaktigt genom att meddela utslaget trots bestridandet, fann trots detta inte att domvilla hade förelegat. Som skäl anfördes följande: ”Återvinningsförfarandet skulle således ha gett [S] möjlighet att få till stånd den prövning som till följd av ett förbiseende inte ägt rum under handläggningen av handräckningsmålet. Det förhållandet att TR:n återkallade sitt inhibitionsbeslut före återvinningsmålets avgörande kan inte anses ha försatt [S] i en sämre situation än den som skulle ha förelegat vid en korrekt handläggning av handräckningsmålet. Enligt 8 § 2 st handräckningslagen (1981:847) gäller nämligen att, om svaranden bestrider ansökningen om handräckning, denna inte får bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar. Skälet för TR:ns beslut att återkalla inhibitionsbeslutet var emellertid just att [S] inte kunde anses ha visat sannolika skäl för sin invändning och att [K:s] rätt inte heller annars framstod som oklar.Majoritetens resonemang · p. 6 · s. 414
[S:s] återkallelse av sin återvinningstalan innebär således att [S], med kännedom om det fel som förevarit under handläggningen av handräckningsmålet, avstod från att få sina invändningar mot [K:s] yrkande prövade av behörig domstol inom ramen för återvinningsprocessen. En följd härav måste anses vara att bolaget inte senare, genom att anföra besvär över domvilla, kan göra anspråk på att samma grund få handräckningsutslaget undanröjt.” 10. Vilken vikt kan då majoriteten i NJA 2001 s. 575 tänkas ha tillmätt det äldre avgörandet? För det första skall konstateras att det i det avgörandet inte hade spelat någon roll om S:s bestridande uppmärksammats redan i handräckningsmålet. Handräckningsansökan hade ju bifallits ändå, eftersom S inte visat sannolika skäl för sin invändning och K:s rätt inte heller framstod som oklar. Det är framför allt på grund av denna omständighet som det framstår som befogat att säga, att S inte genom den felaktiga handläggningen blivit försatt i en sämre situation än en korrekt handläggning skulle ha resulterat i. Detta utgör ju en avsevärd skillnad mot vad som gäller enligt den nu för betalningsförelägganden och vanlig handräckning gällande ordningen, där även ett blankt bestridande utgör hinder för bifall till ansökningen hos KFM. Medan man om den äldre ordningen kunde säga, att felaktigheten inte fått betydelse för målets utgång, låter det sig knappast göra inom ramen för dagens system. Ytterligare en relevant skillnad synes vara att S i NJA 1988 s. 649 återkallade återvinningsansökan. Detta innebär ju att S genom att vidta en aktiv åtgärd gav upp sin rätt att få saken prövad i behörig ordning. I NJA 2001 s. 575 är det ju den passivitet som S uppvisat som är av intresse..Majoritetens resonemang · p. 7 · s. 414

Kommentar till RB H. 1 - Kapitel 1-93 hänvisningar

Per Henrik Lindblom, Roberth Nordh · 2001, s. 2–2055 · 3 ställen