Den här förda diskussionen gäller för kränkningsersättningen i allmänhet men inte i alla situationer. I vissa fall kan nämligen bedömningen påverkas av omständigheter på den kränktas sida, se härvid t.ex. prop. 2000/01:68, s. 52 och s. 65 f. Men det är inte då i första hand effekterna för brottsoffret som kan påverka bedömningen utan brottsoffrets beteende. Om brottsoffret försatt sig i en situation där risken för kränkning var påtaglig kan således det påverka kränkningsbedömningen på ett för offret negativt sätt. I ”vanlig” skadeståndsrätt tycks det här resonemanget snarast kunna jämföras med frågor om samtycke och medvållande. Det kan därvid noteras att i den allmänna skadeståndsrätten så kan medvållande vid personskada enbart ge upphov till jämkning vid grovt vårdslöst eller uppsåtligt beteende, enl. SkL 6 kap. 1 §. (Ett bra exempel i detta sammanhang utgör NJA 1995 s. 661, rånare erhöll skadestånd för skada som uppstod i samband med brottets utförande.) När det gäller samtycke så torde det i allmänhet inte vara möjligt för någon, som allvarligt skadat en annan genom kraftigt våld, att undkomma ansvar på grund av samtycke till risk för skadan. Någonstans går gränsen för samtyckets ansvarsbefriande relevans, även om det är svårt att säga var den gränsen skall dras. (Se för allmänna synpunkter på förhållandet mellan samtycke och medvållande Anders Agell, Samtycke och risktagande, Uppsala 1962, s. 194 ff.) Här tycks det som att kränkningsskadeståndet kan vara snålare mot den skadelidande. Rånaren i det nyss anförda rättsfallet NJA 1995 s. 661 erhöll personskadeersättning efter att ha blivit skjuten i samband med rånet (om än jämkad) men däremot inte kränkningsersättningen. Det är något paradoxalt, kan kanske tyckas, att rätten till kränkningsskadestånd i högre grad än skadeståndet för personskada kan falla bort vid den skadelidandes ”medverkan”, när kränkningskonstruktionen i övrigt i hög grad bortser från den skadades individuella förhållanden.
Hänvisas från p. 25 (s. 51)
Den här förda diskussionen gäller för kränkningsersättningen i allmänhet men inte i alla situationer. I vissa fall kan nämligen bedömningen påverkas av omständigheter på den kränktas sida, se härvid t.ex. prop. 2000/01:68, s. 52 och s. 65 f. Men det är inte då i första hand effekterna för brottsoffret som kan påverka bedömningen utan brottsoffrets beteende. Om brottsoffret försatt sig i en situation där risken för kränkning var påtaglig kan således det påverka kränkningsbedömningen på ett för offret negativt sätt. I ”vanlig” skadeståndsrätt tycks det här resonemanget snarast kunna jämföras med frågor om samtycke och medvållande. Det kan därvid noteras att i den allmänna skadeståndsrätten så kan medvållande vid personskada enbart ge upphov till jämkning vid grovt vårdslöst eller uppsåtligt beteende, enl. SkL 6 kap. 1 §. (Ett bra exempel i detta sammanhang utgör NJA 1995 s. 661, rånare erhöll skadestånd för skada som uppstod i samband med brottets utförande.) När det gäller samtycke så torde det i allmänhet inte vara möjligt för någon, som allvarligt skadat en annan genom kraftigt våld, att undkomma ansvar på grund av samtycke till risk för skadan. Någonstans går gränsen för samtyckets ansvarsbefriande relevans, även om det är svårt att säga var den gränsen skall dras. (Se för allmänna synpunkter på förhållandet mellan samtycke och medvållande Anders Agell, Samtycke och risktagande, Uppsala 1962, s. 194 ff.) Här tycks det som att kränkningsskadeståndet kan vara snålare mot den skadelidande. Rånaren i det nyss anförda rättsfallet NJA 1995 s. 661 erhöll personskadeersättning efter att ha blivit skjuten i samband med rånet (om än jämkad) men däremot inte kränkningsersättningen. Det är något paradoxalt, kan kanske tyckas, att rätten till kränkningsskadestånd i högre grad än skadeståndet för personskada kan falla bort vid den skadelidandes ”medverkan”, när kränkningskonstruktionen i övrigt i hög grad bortser från den skadades individuella förhållanden.s. 51