Rättsfall

NJA 1995 s. 661

Citera

NJA 1995 s. 661

BibTeX

@misc{nja-1995-s-661,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1995 s. 661}},
  year         = {1995},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

14 hänvisningar i 5 artiklar · 14 stycken/fotnoter

Nödvärn mot flera (angripare)7 hänvisningar

Marie Kagrell · SvJT 2023 s. 788–811 · 7 ställen

Se NJA 1990 s. 210 och NJA 1995 s. 661. Jfr NJA 1980 s. 606, där frågan om nödvärn för en grupp personer som hade angripits berördes. Det finns ett par rättsfall från hovrätterna där den tilltalade befunnit sig i en nödvärnssituation och det förekommit flera angripare, men där frågan om flera angripare inte behandlats explicit, se RH 1994:9 och RH 2008:9.fotnot 12 · s. 791
Se t.ex. NJA 1990 s. 210; NJA 1995 s. 661; och NJA 2012 s. 45, p. 41. Se även RH 2008:90 och RH 2003:48.fotnot 34 · s. 794
Se NJA 1995 s. 661 och jämför NJA 2023 s. 114 p. 35–36 och SOU 1996:185 s. 217–218. I litteraturen har Svensson anfört att medgärningsmannaskap måste vara något annat än summan av flera gärningar som medgärningspersonerna utför, annars skulle det inte finnas någon egentlig skillnad mellan gärningsmannaskap i strikt mening och medgärningsmannaskap, se Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 298 och s. 309fotnot 46 · s. 797

Katedralen - tre texter om straffrätt2 hänvisningar

Petter Asp, Magnus Ulväng, Claes Lernestedt · 2009, s. 3–2008 · 2 ställen

Kritik mot kränkningsbegreppet1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2008 s. 37–56 · 1 ställe

Den här förda diskussionen gäller för kränkningsersättningen i allmänhet men inte i alla situationer. I vissa fall kan nämligen bedömningen påverkas av omständigheter på den kränktas sida, se härvid t.ex. prop. 2000/01:68, s. 52 och s. 65 f. Men det är inte då i första hand effekterna för brottsoffret som kan påverka bedömningen utan brottsoffrets beteende. Om brottsoffret försatt sig i en situation där risken för kränkning var påtaglig kan således det påverka kränkningsbedömningen på ett för offret negativt sätt. I ”vanlig” skadeståndsrätt tycks det här resonemanget snarast kunna jämföras med frågor om samtycke och medvållande. Det kan därvid noteras att i den allmänna skadeståndsrätten så kan medvållande vid personskada enbart ge upphov till jämkning vid grovt vårdslöst eller uppsåtligt beteende, enl. SkL 6 kap. 1 §. (Ett bra exempel i detta sammanhang utgör NJA 1995 s. 661, rånare erhöll skadestånd för skada som uppstod i samband med brottets utförande.) När det gäller samtycke så torde det i allmänhet inte vara möjligt för någon, som allvarligt skadat en annan genom kraftigt våld, att undkomma ansvar på grund av samtycke till risk för skadan. Någonstans går gränsen för samtyckets ansvarsbefriande relevans, även om det är svårt att säga var den gränsen skall dras. (Se för allmänna synpunkter på förhållandet mellan samtycke och medvållande Anders Agell, Samtycke och risktagande, Uppsala 1962, s. 194 ff.) Här tycks det som att kränkningsskadeståndet kan vara snålare mot den skadelidande. Rånaren i det nyss anförda rättsfallet NJA 1995 s. 661 erhöll personskadeersättning efter att ha blivit skjuten i samband med rånet (om än jämkad) men däremot inte kränkningsersättningen. Det är något paradoxalt, kan kanske tyckas, att rätten till kränkningsskadestånd i högre grad än skadeståndet för personskada kan falla bort vid den skadelidandes ”medverkan”, när kränkningskonstruktionen i övrigt i hög grad bortser från den skadades individuella förhållanden.fotnot 32 · s. 51

”Brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd”1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2007 s. 477–498 · 1 ställe

Ett måhända mer extremt exempel är att brottslingar som skadar sig vid utövandet av själva brottet kan erhålla skadestånd. I NJA 1995 s. 661 erhöll en rånare som sköts i samband med brottets utförande skadestånd från skytten och i NJA 1973 s. 141 erhöll en person skadestånd för personskada som uppstod på en byggnadsplats, trots att han obehörigen tagit sig in på området. Och i verkligheten är det säkert inte alls ovanligt att skadeståndsanspråk på något vis kan relateras till en tidigare brottslighet, även om sambandet kan vara tämligen uttunnat och brottsligheten kan vara mer eller mindre trivial. Det är nog vanligt att en sådan brottslighet helt enkelt inte undersöks närmare, även om det finns indikationer på att ”något inte står rätt till”. Säg att A köper en bil efter att ha fått tillbaka pengar på skatten efter att uppsåtligen ha gjort delvis otillåtna avdrag och bilen blir skadad. Är ett skadeståndsanspråk i ett sådant fall relaterat till brottsligheten? Ja, i någon mening är det väl det. Kan ett försäkringsbolag undkomma att betala ersättning för skadorna på bilen under argumentet att kravet hänger samman med brottsligheten? Det framstår inte som troligt. Rättssystematiska skäl, eller kanske snarare: systemkonsekvensskäl, synes således inte tala för en inskränkning av skadeståndsrätten i dessa situationer, i vart fall inte med någon större styrka. ”Brottslingar förtjänar inte rättsordningens skydd” som grundläggande civilrättslig rättsprincip Kanske borde man inte begränsa sig till skadeståndsrätten i sitt letande efter stöd för den allmänna principen. Kanske borde istället undersökningen breddas till övriga civilrättsliga områden. Finns det då något stöd för att ställa upp en sådan här princip för civilrätten i allmänhet?Om allmänna skadeståndsrättsliga principer · p. 11 · s. 485

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 3 ställen