1.4.1 Manskapsrätt I fallet AD 2002 nr 43 avslutade en person på egen begäran sin anställning som överstyrman vid bolaget när han tjänstgjorde ombord på ett av bolagets fartyg. Fartyget befann sig i Västindien när anställningen upphörde. Kostnaden för hemresa uppgick till 7 666 kr. Personen och hans arbetstagareförbund krävde att bolaget skulle stå för denna kostnad. Sjöfartens arbetsgivareförbund motsatte sig att betala. I ett kollektivavtal som gäller för fartygsbefäl på utlandsflaggade fartyg föreskrivs att den anställde har rätt till fri hemresa efter avslutad tjänstgöring. I målet var fråga om personen efter egen uppsägning och efter iakttagande av den för honom gällande uppsägningstiden lämnade anställningen när fartyget befann sig i Västindien. Arbetsdomstolen kom till slutsatsen att den omtvistade bestämmelsen i kollektivavtalet inte kunde ges den innebörd att hemresan skulle betalas av arbetsgivaren. Eftersom personen ostridigt hade sagt upp sig och, efter iakttagande av den för honom gällande uppsägningstiden, avslutat sin tjänstgöring skulle talan inte bifallas. 4.2 Ramavtals verkan På sjöfartens område gäller en ramöverenskommelse med riktlinjer för avtal om krigsrisktillägg och krigsolycksfallsförsäkring. I fallet AD 2003 nr 94 gällde tvisten tolkningen av gällande ramöverenskommelsen, nämligen § 2 som anger att man vid fastställande om det föreligger risk för krigshandlingar inom ett visst område skall hänsyn bl.a. tas till Utrikesdepartementets bedömningar samt om försäkringsbolagen höjt sina premier på grund av krigsfara. Frågan var om dessa kriterier kunde anses vara exklusiva. Av utredningen kring tillkomsten av överenskommelsen menade domstolen att det framgick att det i samband med tillkomsten av ramöverenskommelsen inte förekom någon diskussion som föranleder bedömningen att § 2 har en annan innebörd än den som följer av ordalydelsen, vilket var att parterna skulle sluta avtal om krigstillägg.s. 295
2.Den fråga som var för handen i Arbetsdomstolen var vilken grad av bundenhet som parterna hade avsett när principöverenskommelsen ingicks. Denna fråga kan inte avgöras på annat sätt än genom en tolkning av överenskommelsen. När det som i det aktuella fallet handlar om en överenskommelse som har karaktären av kollektivavtal menade domstolen att avtalsinnehållet borde bestämmas med tillämpning av sedvanliga principer för tolkning av kollektivavtal. Det finns väl inget att invända mot detta men det kan möjligen tilläggas att sådana principer givetvis bygger på den generella avtalstolkningen. 4.3 Domsrätt och lagval vid arbetsrättsliga blockader Av föregående två rättsfallsöversikter kan konstateras att en återkommande frågeställning är hur tvister om stridsåtgärder med internationell anknytning skall hanteras. Såväl frågor om vilket lands domstolar som är behöriga att behandla tvisterna som vilket lands lag som skall tillämpas är omdiskuterat (se SvJT 1992 s. 133 ff. och SvJT 2002 s. 917 ff.). Trenden fortsätter och även under den här redovisade perioden finns fall som anknyter till frågeställningen.s. 296
3.I svensk rätt gäller som utgångspunkt att lovligheten av stridsåtgärder är en rättsfråga som skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där stridsåtgärderna vidtas (se Britannia AD 1989 nr 120). Stridsåtgärder i form av blockad i svenska hamnar skall således bedömas enligt svensk rätt och enligt denna rätt är stridsåtgärder i princip tillåtna.s. 296
4.I Fortuna Australia AD 2003 nr 46 (jfr AD 2003 nr 26 ang. interimistiskt beslut) hade fartyget, som ägdes av ett turkiskt rederi och var registrerat i Malta, ankommit till svensk hamn. Fartyget utsattes för krav på att teckna kollektivavtal, ett s.k. ITF-avtal, med en svensk facklig organisation. När arbetsgivarsidan vägrade att teckna avtal utsattes fartyget för nyanställningsblockad och sympatiåtgärder i form av bl.a. blockad mot lossning av fartyget i svenska hamnar. Svensk rätt skulle således tillämpas. Något kollektivavtal gällde inte för den ombordvarande besättningen, som bestod av turkiska medborgare. I tvist om lovligheten av de vidtagna stridsåtgärderna anförde arbetsgivarsidan att det tillämnade kollektivavtalet på grund av omständigheterna skulle bli rättsligt ogiltigt och att stridsåtgärderna av det skälet är olovliga enligt allmänna rättsgrundsatser. Arbetsdomstolen gick igenom olika problem som kunde uppkomma om man accepterade en inställning där fredsplikt skulle gälla som en allmän princip. Slutligen uttalade domstolen att det i en situation som den aktuella inte förelåg något rättsligt utrymme för ett förbud mot stridsåtgärder grundat på allmänna rättsprinciper. Hänvisningen till bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen ger klart besked om att principer inte kan ta över regeringsformens regler om grundläggande fri och rättigheter på området, i det här fallet rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.s. 296
5.Ett viktigt fall har avgjorts av EG-domstolen i ett mål mellan Danmarks rederiförening för DFDS Torline A/S mot LO Sverige, SEKO sjöfolk, Mål C-18/02, REG 2004 s. I-1417. Målet rörde fartyget Tor Caledonia som var registrerat i det danska internationella fartygsregistret och seglade i början av år 2001 på rutten Harwich (i Storbritannien) — Göteborg. Besättningen ombord var polsk och avlönades enligt individuella avtal i överensstämmelse med ett s.k. ramavtal som träffats mellan danska fackförbund och rederier. I mars 2001 ställde SEKO krav på tecknande av ITF-avtal för besättningen, vilket skulle ge avsevärt högre lön. Det danska rederiet vägrade att gå med på detta, varför SEKO varslade om stridsåtgärder mot fartyget och uppmanade till sympatiåtgärder. Transport varslade därför om blockadåtgärder i Göteborgs hamn. Rederiet väckte därför talan vid den danska Arbejdsretten med yrkande om att stridsåtgärderna skulle förklaras olovliga. Dagen innan de sympatiåtgärder som Transport varslat om skulle börja gälla, beslutade DFDS att ta Tor Caledonia ur drift på sträckan GöteborgHarwich och ersätta fartyget med ett annat som chartrats för detta ändamål.s. 297
6.SEKO gjorde vid Arbejdesretten en foruminvändning, vilken medförde att frågan om tolkning av Brysselkonventionen 1968 om domstols internationella behörighet hänsköts till EG-domstolen.s. 297
7.I det aktuella fallet hade stridsvarslet företagits i Sverige. Vad frågan gällde var på vilken ort skadan skall anses ha inträffat. EGdomstolen gav Arbejdsretten några ord på vägen för bedömningen av denna fråga. En tänkbar linje innebär att skada anses ha uppkommit i anknytning till fartyget som en del av flaggstatens territorium (jfr Schelin, Bekvämlighetsflagg och arbetsförhållanden, 1997, s. 423). EGdomstolen anförde att fartygets nationalitet kan utgöra ”endast en omständighet bland andra” i bedömningen av var skadan skall anses ha uppkommit. Enligt en annan linje kan skadan anses ha drabbat rederiets förmögenhet i den ort där dess affärscentrum finns. Den skada som rederiet ville ha ersatt är en ren förmögenhetsskada avseende de extra kostnader som uppkommit då Tor Caledonia ersatts med ett inhyrt fartyg. EG-domstolen uttalade emellertid att det är Arbejdsrettens uppgift att slutligt pröva huruvida sådana ekonomiska förluster som rederiet påstår sig ha lidit skall anses ha inträffat där rederiet ”är etablerat”.s. 297
8.I Arbejdsrettens dom den 31 augusti 2006 i mål A2001.335 stannade också rätten för en lösning där skadan ansågs uppkommen i Danmark. Arbejdsretten ansåg sig därför behörig att pröva frågan om ogiltighet. I och med detta uppkom frågan enligt vilket lands lag bedömningen av stridsåtgärdens lovlighet skall ske. Enligt dansk rätts allmänna regler om lagval gäller att flaggans lag skall tillämpas också såvitt gäller åtgärder vidtagna i annat land. Eftersom åtgärden i detta fall vände sig mot danska intressen skulle denna regel följas också i detta fall även om åtgärden vidtagits i Sverige. Slutligen konstaterade Arbejdsretten att en stridsåtgärd som den förevarande stred mot dansk rätt (se § 10, tredje stycket, DIS-loven, dvs. ett annat resultat än om svensk rätt skulle ha tillämpats). Återstår så endast för Sø- og Handelsretten att bestämma skadeståndets storlek.s. 298
9.Det kan tilläggas att utslaget på sina håll inte föll i god jord. Som en konsekvens av det föreslogs att reglerna om utomobligatoriska förpliktelser skulle kompletteras. Rom II-förordningen kom slutligen också att innehålla en artikel 9, närmast i form av lex Tor Caledonia, som medför att det är lagen i det land där stridsåtgärden vidtas som skall tillämpas. En sådan regel hade som redan framgått lett till motsatt utgång i fallet med Tor Caledonia.s. 298