Närliggande

21.Det är också intressant att jämföra NJA 2001 s. 409, NJA 2001 s. 563 och NJA 2005 s. 805 med NJA 2005 s. 33 (och senare rättspraxis, NJA 2006 s. 293) om s.k. ”partiell grundlagsstridighet”. HD anser, enkelt uttryckt, att RF 11:14 inte tar sikte på situationen när tillämpning av en bestämmelse endast undantagsvis kan vara grundlagstridigt. Här bör man betona att varken enligt konventionen eller enligt rättegångsbalken är det möjligt för en enskild att klaga på lagstiftningen in abstracto. Svensk lagstiftning som sådan, snarare än dess tillämpning, kommer endast sällan att bryta mot konventionen. Även när en nationell domstol finner att så är fallet, måste ett orsakssamband mellan lagen och kärandens förlust bevisas. Enligt konventionen måste en enskild vara offer för lagstiftningen, även om det under vissa omständigheter är tillräckligt att lagstiftningen existerar, kombinerat med sannolikheten att den kommer att användas mot individen i fråga. Och det följer av RB 13 kap. 2 § att en individ inte kan åberopa en konventionsrättighet inför svensk domstol in abstracto, utan bara i sammanhanget av en konkret konflikt. Det finns olika sätt att systematisera lagprövningsrätten i jämförande perspektiv. Den svenska lagprövningen är in casu: den grundlagstridiga bestämmelsen åsidosätts inte, och inte heller blir den ogiltig. Den enda som händer är att bestämmelsen tillämpas inte i ett särskilt fall. Man kan då argumentera att, eftersom normprövning har denna karaktär i Sverige, och eftersom vi har en grundlagsbestämmelse, RF 11:14, som reglerar normprövning, följer det att denna bestämmelse reglerar exakt, och endast, situationen av ”partiell grundlagsstridighet”.s. 858