1.När det däremot gäller inhemsk rätts förhållande till EG-rätten och Europakonventionen är läget på flera sätt ett annat. Ett numera ganska vanligt argument för att avskaffa uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är alltså också att det inte finns någon motsvarighet till det vid en eventuell kollision med Europakonventionen eller EG-rätten. Nu behandlas dessa frågor av andra skribenter i detta häfte, så jag skall inte fördjupa mig i den saken. Men det är likväl, för perspektivets skull, nödvändigt att något beröra den.s. 802
2.När Sverige tillträdde Europakonventionen ansågs svensk rätt uppfylla konventionens krav. Inga lagändringar bedömdes vara nödvändiga. Men därefter har Sverige vid åtskilliga tillfällen fällts av domstolen i Strasbourg för brott mot konventionen. Sådana domar var vanligast under åren omkring 1980 och har lett till olika ändringar av svensk lag.s. 802
3.Själv var jag i slutet av 1980-talet inblandad i arbetet med att ändra Rättegångsbalkens regler om anhållande och häktning med anledning av domar i Europadomstolen. Ändringarna gick ut på att en domstol tidigare än förr och för att stärka den misstänktes rättigheter skulle ta ställning till frågan om frihetsberövande. Möjligen blev följden att fler kom att vara frihetsberövade under längre tid än före reformen. Det är inte alltid stärkta formella rättigheter förbättrar de reella.s. 802
4.De olika bedömningarna vid tillträdet och senare förklaras främst av att domstolen utvecklat sin praxis och tidvis varit tämligen aktivistisk. Vad gäller exemplet ovan om anhållande och häktning hade Sverige vid tillträdet utgått från att åklagarens prövning av frihetsberövandet uppfyllde konventionens krav. Men det höll alltså inte i längden.s. 802
5.Nu tycks emellertid domstolen vara mer eller mindre lamslagen av det stora antal ärenden som blivit följden av att stater i det forna östblocket anslutit sig till konventionen. Därmed inte sagt att Sverige, vid en annan arbetsbelastning i domstolen, skulle stå inför strömmar av fällande domar på grund av att vår lagstiftning inte skulle uppfylla konventionens krav. Däremot fälls vi då och då för att domstolar inte avgör sina mål inom rimlig tid. Men det är ju en annan historia som inte har med normkonflikter att göra.s. 802
6.På senare tid har det dock förekommit att svenska domstolar beaktat konventionen i sin rättstillämpning — något som blivit naturligt i och med att konventionen numera är svensk lag. Här har t.ex. HD kommit att använda sig av en s.k. konventionskonform tolkning av inhemsk rätt varigenom stadganden kommit att ges en delvis annan innebörd än den som troligen varit avsedd vid deras tillkomst, se t.ex. NJA 2006 s. 467 inklusive det särskilda yttrandet av justitierådet Victor. Detta är ett ganska fiffigt sätt att hantera potentiella normkonflikter och reducera dem till något annat och är ju för övrigt en annan slags europeisering av svensk rätt genom att uttalanden i förarbeten tillmäts mindre betydelse än förr.s. 802
7.Mest uppmärksammat är fallet med pastorn Åke Green som åtalades och i första instans fälldes för hets mot folkgrupp till följd av en motbjudande predikan om homosexuella. Här gick hovrätten och HD långt i sin accept av konventionen och av presumtioner rörande Europadomstolens praxis och tycks ha tillerkänt Green en särskilt vidsträckt yttrandefrihet för att han var pastor och talade i den rollen.s. 803
8.Strasbourgdomstolen håller sig inte med något uppenbarhetskriterium av det slag vi har i RF 11:14 men däremot med en ”margin of appreciation” som innebär en viss frihet för konventionsstaterna. Denna marginal kan sägas få en likartad funktion som uppenbarhetskriteriet i RF 11:14. En intressant fråga, som jag inte tänker gå närmare in på här, är om HD i det nyss nämnda målet i tillräcklig utsträckning hävdade inhemsk rätt, bl.a. just med hjälp av denna marginal.s. 803
9.Vad gäller EG-rätten är situationen åter en annan. Grundläggande och helt avgörande är att en konflikt mellan EG-rätten och inhemsk rätt kan bli aktuell bara på det område där Sverige har avstått egen normgivningskompetens till gemenskapen och därmed utövar den tillsammans med övriga medlemsstater. I den mån det då uppkommer eller identifieras normkonflikter, handlar dessa ytterst om vem som har normgivningsmakten. Och i den mån Sverige avstått från egen sådan är det inget konstigt med att det är de regler som utfärdats av ”den behöriga normgivaren” som skall ges företräde. Att det vid en sådan operation inte finns något uppenbarhetskriterium blir därmed inte något särskilt tungt argument för att avskaffa detta vid rent nationella normkonflikter. Huruvida svenska domstolar likväl håller sig med en tröskel att ta sig över innan man åsidosätter den inhemska rätten, undandrar sig min bedömning men förefaller inte uteslutet.s. 803
10.Man bör i detta sammanhang också hålla i minnet att europeisk rätt är mer politisk än vad vi är vana vid. Den spänning som kan finnas mellan europeisk och inhemsk rätt är ibland en politisk spänning, betingad av en strid om vem som skall ha sista ordet. De europeiska institutionerna, inklusive EG-domstolen, torde också vara återhållsamma med att ge sig på medlemsstaternas konstitutioner eller grundläggande rättstraditioner.s. 803
11.Det annorlunda sättet att lösa eventuella konflikter med den europeiska rätten är alltså enligt min mening inte något särskilt tungt argument för att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet.s. 803