Stycket

10.Samtidigt är denna form av argumentation inte begränsad till Arbetsdomstolen. I NJA 1992 s. 243 var fråga om en revisor för ett företag som, utan att något formellt ytterligare avtal hade ingåtts, rådgav också företagets ägare i dennas egenskap som privatperson inför en förestående överlåtelse av företagets inkråm och själva företaget. När skattekonsekvenserna blev oförmånliga för ägaren, stämde denna revisorn under påstående att mellan revisorn och ägaren fanns ett avtal om privat rådgivning. Högsta domstolen uttalade: Det kan icke ha undgått [revisorn] — som på intet sätt synes ha markerat en annan mening — att [ägaren], vilken enligt vad utredningen visar ej biträddes från annat håll, såg [revisorn] som sin ekonomiske rådgivare i aktieaffären. Vid sådana förhållanden måste anses ha uppkommit ett uppdragsförhållande mellan [ägaren] och [revisorn]. Högsta domstolen antyder att revisorn hade kunnat ta ägaren ur dennas villfarelse avseende uppdragsförhållandet och därmed undgå avtalsbundenhet. I så fall hade revisorn, efter det att ägaren bildat sig en befogad uppfattning, kunnat undgå bundenhet genom att påpeka att han inte ansåg sig vara rådgivare. Denna tankegång passar i vart fall inte med den tillitsteori som Lehrberg beskriver. Den passar inte heller med Lehrbergs dolusmodell, eftersom motpartens uppfattning varit befogad.s. 702